Lonito

 

Om jag tänker på hur det var från början så var du en typ av brottsling som tog mig och jag var bara ett villigt offer. Och jag lät dig in och du fick se alla mina sidor som faktiskt är ganska smutsiga. Men på något sätt tog du bort dem, eller hjälpte mig bygga upp mig själv, Men  nu så har du börjat prata i sömnen och du säger saker som du aldrig säger till mig. Kan du inte bara säga att du har fått nog av det här. Att det inte är vår kärlek som du vill ha.

 

Ge mig bara ett stjäl, bara ett litet räcker långt. Bara för en sekunde så är vi inte helt sönder, bara lite trasiga och att vi kan lära oss att älska varandra igen. Jag tror att det på något sätt är förutbestämt och att vi kan hitta det i allt det som vi tagit sönder och i alla de ärr som vi har orsakat hos varandra.

 

Jag vet inte men jag tycker att den här låten är helt fantastisk och förklarar så mycket som man tänkt på.

LYSSNA !!!

 

 

 

 

jag kan säga att jag kan ungefär allting om karl popper och thomas Kuhn vid det här laget. Antar att ingen vill att jag drar allt här. Har ju skrivit sådär ca 35 sidor förhand, som nu blivit tre sidor på datorn. Alltså min plugg metod är fan inte så effektiv men jag lär mig iaf. Och det är vältanken, eller tanken är väl astt man sen ska kunna visa det på en tenta och det blir ju tydligen mer besvärligt än jag tänkte :P

Har alltså inte sovit en blund och ska ta bussen till jobbet om exakt en timme. Kan säga att det blir en dag med jävligt många koppar kaffe. Tur att jag får belöningen av att träffa alla härliga barnen. Då gör det inget att jag inte sovit. Kärlek får stå före sömn inatt, eller idag. well well.

känner mig fortfarande pigg, detta bara för att jag vänt på dygnen det senaste. sov till ett idag så känns ändå ganska lugnt attklara den här dagen. haah intalar jag mig själv som ni märker ;)

Men känns ändå helt okej nu eftersom jag faktiskt den här kvällen har gjort nått och inte legat och vridit mig i sängen iaf.

 

jaja nu ska jag väl sminka på mig ett ansikte!

 

Så nu har jag kommit hem efter en dag på mitt favvohak. pluggat och varit allmänt duktig. Fasen att det ska vara så mkt lättare att komma till skott bara man sitter på ett fik. Hemma går ju flera timmar åt till att öh ja typ läsa bloggar, titta på tv, ta en dusch, laga mat och allt annat man kan hitta på istället för att börja plugga. MEN nu efter det hr lilla inlägget ska jag iaf sätta mig :)

ska också färga håret och gå o köpa en magnum. jag har blivit en sån tant och infört det som en tradition på kvällen. Kommer ihåg att mamma o pappa alltid brukade ta sig en glass som kvällsmys. kan vara därifrån jag fått det :)

 

Näe dags för kaffe och popper och kuhn, here i come!!!

Jag har inte hetsätit på länge. Säkert tre månader sedan. Förr i tiden kunde min hetsätning vara i en vecka, nästan utan stopp. Jag är medveten om min "fallenhet" för denna inte allt så härliga ovana. Mer och mer medveten faktiskt. Förr var det bara jobbigt, piss och jag tänkte inte mer än att döva någon annan smärta och bara hata mig själv. Ungefär så. Nu är det annorlunda. Jag är förlåtande mot mig själv, jag tänker efter, och berättar för mig själv att det inte är någon fara. Och ju längre jag kommer desto mer tror jag mig själv. Jag tycker fortfarande att hetsätning är en rätt dålig metod, men jag blir liksom inte arg på mig själv längre. Inget straffande. Utan jag försöker komma underfund med vad det var som utlöste det. och ibland kanske det inte ligger massa bakom det, utan mer en vana, en tanke som triggar igång något. Jag känner igen det såväl när det händer. Men jag väljer att inte tycka illa om mig själv. Jag tänker att Jaha, nu hände det här. hur känns det? var det hela världen? Oftast är det inte det. Det är bara kopplat till den tid då det var hela världen.

Man kan hetsäta allting, det behöver inte vara godis eller chips. Idag hade jag bara rågformar med massa smör och ost på, och knäckebröd. Utan ett stop och bara för att. Inte av hunger och inte av sug utan av nått annat.

Och det jag har kommit fram tillär att det händer när jag försöker skapa någonting av mig som jag inte är. När jag låser in mig i någonruta. Då är en väg bort, att hetsäta, göra revolt för konstiga saker man har tänkt. Och jag kan tänka att det här är mitt sätt och min kroppssätt att på något sätt säga till att inte hålla mig i för hårda tyglar. Jag vet att man kanske ska laga ett mål mat hemma om dagen, jag köper ingridienser hem och tänker att jag ska bli duktig, att man kanske inte ska äta godis till frukost. Men med dom tankarna, som kanske är högst normala, dom är inte nått att jag vill svälta mig utan bara att kanaske för att det är rätt normalt att äta en bra frukost och äta en lagad middag och inte bara mackor eller någon värmd fiskgratäng. Men mitt lilla huvud klarar inte sånt. Jag orkar inte tänka att man måste ha grönsaker till varje mål, äta från kostcirkeln och få i sig vitaminer. Jag vill mer bara ta dagen som den kommer, inte behöva ät på specilla tider. Jag vill lära känna min kropp och mina behov och dom kommer aldrig vara samma som de som de förespråkar i tidningar, på livsmedelsverket eller vad jag lärde mig  när jag var liten.  De kommer inte ens vara samma sak från vecka till vecka.

Så jag tänker att jag inte ska stänga in mig själv. Att min kropp försöker hjälpa mig och tala om för huvudet att jag inte ska några konstiga måsten eller rutiner. Det är inte så farligt att hetsäta när man inte tycker det. Ju mindre rädd man är desto mer släpper det. Det känns som jag kommit en bit på väg.

 

 

 

här ligger jag och funderar på livet. Eller inte riktigt, funderar just nu på om jag ska sätta på en kanna kaffe till och om jag kanske ska ta tag i den där inlämningsuppgiften. Tanken var ju att jag skulle gjort den i fredags, eller lördags, eller idag. Men jag bestämde mig som vanligt för natten till dagen då den ska vara inlämnad. Men jag antar att den kommer bli gjord så inget att hänga läpp för än s å länge iaf :)

 

Annars har den här veckan som gått sett lite annorlunda ut, inga taxiresor mitt i natten, ingen väntan på sms, inget "leva ut singellivet" här inte. Behövde den här veckan. tänka och prata och känna efter. Det känns faktiskt inte så jobbigt som jag trodde att det skulle. Kanske för att jag valt att byta fokus, eller lägga fokus på annat. Jag är ju lite sån, måste ha någonting i huvudet, måste göra saker. skita i att tänka på saker som är ovärda att lägga energi på. inte för att det inte finns tusen sådana saker som jag tänker på - det gör jag ju abso. Tänker, analyserer, blir trött, tänker på nått annat, analyserar lite till. Jag tror jag försöker vara lösningsinriktad. mina lösningar är ju sådär, men känns som att jag är lite sådan. på gott och ont. blandar skit med viktigt, världsproblem till miniminiplutt problem. idag har jag tillexemeplt tänkt bland annat

 

- Måste skaffa löshår

- googla löshår

- ska absolut inte skaffa löshår, för dyrt och kommer inte göra mig lyckligare

- sparande, försöka spara ihop till 50.000 på ett år

- köpa lägenhet

- budget kalkyl i huvudet

-sluta röka

- börja snusa

- söka in till författarlinjen

- vill jag ha ett heltidsjobb?

- forska inom nått

- måste köpa löshår

- Vill jag ha barn?

- Jag vill ha barn, vill jag det snart?

- När kan man insiminera sig?

- Fan, måste ha någon som är med mig på förlossningen, funderar på att ringa malin nu o fråga henne.

- Giftemål, jag hittade perfekta låten att gå in till i kyrkan

- volontärarbete, jag tror det kan ge mig nått.

- träning kan vara mitt bästa lyckopiller

- måste plugga

-måste plugga

- köpstopp på mig om jag ska spara pengar

- veckohandling

- kan inte leva utan brun-utan-sol , shit känns hemskt att jag blivit beroende

- kaffe är bästa drycken

- åh, saknar mamma

- molly sanden är så jävla snygg i sitt långa hår

-måste skaffa löshår

- jag känner mig lite förkyld

- jag vill bara ha ett stort kök

- är jag laktosintolerant?

- fan vad pluras kök är mitt älsklingsprogram

- näe måste ju fan plugga

 

ja ungefär såhär var ett litet axplock av "uppe i emmas huvud en vanlig söndag"

Haha jag borde ju vara inlagd känner jag nu när jag skrev ner allt :P

Det har verkligen börjat bli mörkt ute.

Kl åtta är det nästan svart. Man glömmer hur det känns.

Jag tycker det är mysigt, men man blir trött i kroppen såhär innan man har vant sig.

Och ikväll har jag lyssnat på podcasts. Så fint att bara liksom ligga i en hög med kuddar och titta på just ingenting, bara ut i luften, i sin lilla lägenhet och lyssna när andra pratar och analyserar. Man är själv fast ändå inte. Lite som när man var liten och någon höll på och donade på nedevåningen. Jag älskar fortfarande att vara med någon, fast att vara själv. Veta att någon sover i rummet brevid och man har all tillgång till att gå in och lägga sig och snosa i nacken eller bara sitta kvar i soffan, själv fast tillsammans.

Men ikväll är jag själv, fast med robert Aschberg på radio 1 och det tycker jag inte är fyskam det heller som tur är :) Bara att jag inte har någon "älskad gubbe" att ta med till släktkalaset :P Tror fan jag ska köpa en liten katt och ta med som min kavaljer nästa gång. HEJ ALLIHOPA HÄR ÄR CHARLES! Love of my life. Så kan han sitta brevid mig och vi kan utbyta menande blickar, jag kan ge honom lite kattgodis och vi kan diskutera sånt där viktigt som bara katter och människor pratar med varandra om. Jo men jag tror det kan funka :)

eller så tar jag med mig samuel fröler. Alltså den mannen, suger in mig med blicken. och ja jag vet att ingen håller med mig om att han är årets hunk men JO he is.

och den här tjejen alicia, jaa hur vacker får man bli? Dom här två har ju sexapeal, fast på två väääldigt olika sätt.

 

 

nattiiii

 

 

 

Ibland läser jag en blogg av en som heter Natalie och tror hon bor här i göteborg.

iaf så har hon ganska nyss träffat en kille och dom verkar nykära. väldigt fint. Så lade hon ut den här bilden på dem på sin blogg och jag dör kärleks döden. Fan vackrare bild vet jag inte om jag sett.

 

 

 

Så klockan är ett och jag är klar. färdig. slut.

Alltså hata allt man måste göra ibland.

Nu har jag mailat min  lokala lärarutbildare, mailat chefen på förskolan, mailat min seminarieledare. Skrivit klart vfu-uppgift ett, skrivt om enkäten. skickat in.

Jag önskar nu att jag hade ett gym i källaren och bara fick köra slut på mig själv. Saknar att träna, att springa. har inte gjort det på skitlänge.

Men ska iaf gå och lägga mig nu och lyssna på cissi. Fan det känns rätt mysigt iaf. så sugen på kaffe, men håller mig tills imorgonbitti, annars blir det väl ingen sömn inatt.

 

 

Wiho! Nu har jag mailat mitt temaval till kursen och skrivit halva uppgiften kring enkäten och ringt pappsi och läst upp det och han förstod vad jag menade och gav bra synpunkter.

Bara halva kvar och hittills är jag nöjd :)

Men jag sticker ner på stan en timme nu och kanske shoppar mig ett litet nagellack för det är jag värd. Sen ska jag dricka mer kaffe och skriva klart den här grejen.

see u later.

alltså jag kan ju inte komma igång med pluggandet.

Det här med att sitta och skriva på en dator som har internet är ingen bra kombo.

mer kaffe!!

Är mer sugen på att typ skriva en novell eller nått.

Men näehe här ska analyseras enkäter.

 

 

 

 

Man kommer väl till nån punkt här och där, då man känner att näe. Det här kanske inte var så smart.

Inatt satt jag på ett golv och lyssnade på podcast efter podcast och lyssnade på när Amanda och Hannah pratade om när man ska dra sig ur, när man ska lämna, de pratade om singellivet och allt som jag kanske befinner mig i nu. ELler alltså att befinna sig i singellivet var väl den töntigaste meningen jag har yttrat hittills men jaja :P

Jag sat iaf där med en kudde och ett täcke och pluggade, fick ont i rumpnan men hade ändå ingen större lust att gå och lägga mig. Så jag väntade till klockan blev sex och gick och köpte frukost och gjorde iordning den.

 

Grejen är så att jag skulle gänra leva så att det inte är någt allvarligt, man ses då och då när man har tid. Varje gång blir då lite exrta speciell och man har sin nya parfym på, jag åker mycket taxi och pratar med söta taxigubbar. Kommer sent, dricker vin, pratar, det tar inte av min vanliga tid utan bara av min nattetid och den kan jag avvara för att vakna upp hos någon annan och ta en kaffe på balkongen innan jag lämnar. Bekräftelsen. Den här jävla bekräftelse. Vad vill ja uppnå med att få den? Och får ja så är den verkligen inte nog.  Jag vill ha någon som är svår, något att jobba för, något där jag känner mig levande (nu pratar jag inte i ett förhållande) , någon som inte går att nå, någon att hjälpa, någon som känns speciell, någon som lever ett annat liv än mitt och mötas någonstanns där imellan. Kan säga att man möts liksom inte däremellan, hur håtr jag än kämpar för det. Drar och sliter, för inget. Eller jo för lite spänning i min lilla tillvaro. Och allt det där hade varit helt okej, om han var bra och smart. Vi beöver inte älska varandra, vi kan båda söka efter en spänning eller en krydda på en kall och mörk torsdagskväll. Men det måste vara på samma villkor, man måste ha respekt för varandra och vara snälla. Det är en relation som vilken annan relation som helst där detta är ingridienser som jag sätter högt värde på och som måste finnas där för att vara en härlig och bra medmänniska.

 

Så jag gick ut i regnet och satte på Hon förtjänar hela himlen med Lisa Ekdahl och försökte tala om för mig själv att jag är så mycket bättre än allt det här. Än det och framförallt än honom.

.

 

Jaja nog om det. Jag har sovit hela dagen och gjort kaffe i min nya kaffemaskin. Fan vad gott det är med bryggkaffe :) !! Nu ska jag sätta mig och plugga och sen gå ut och gå en promenad.

 

Hanna hellquist. Du är ta mig fan en av dom bästa på att uttrycka känslor i ord.

 

Krönika av Hanna Hellquist:

 

Ständigt denna vikt

 

När jag var ung och bodde i Göteborg var jag otroligt deprimerad i perioder. Jag grinade och promenerade om dagarna. Åt nästan ingenting för jag hade ångest i magen hela tiden. Det tog stopp efter några tuggor. Jag fick bara ner små, små portioner. Jag rasade i vikt.

När jag åkte hem till Karlstad över en helg så var det alltid samma procedur, mamma mötte mig vid tåget och beklagade sig över hur mager jag var, medan pappa väntade i bilen vid stationen och ögnade mig noggrant för att sedan konstatera att nu var jag jävligt snygg. Och det var ju skönt att höra, mitt i allt elände.

Den där bekräftelsen blev allt viktigare för mig, mammas oro och pappas gillande. Länge var jag väldigt smal. Sedan började jag må bättre. Så jag började äta igen.

Nu, 30 kilo senare, är det skitjobbigt att åka hem. Grannarna i Grums är inte kända för sin finkänslighet. Göran säger att jag minsann är en riktig liten Zornkulla när han ser mig i bikini. Och mammas oro ligger nu åt det andra hållet. Vikten ska alltid kommenteras. Som om jag inte visste själv att jag har gått upp en massa. Som om jag var helt omedveten och skitnöjd liksom. Det är jag inte. Och ja, det påverkar mig. Jättemycket. Det är en helt ny sorts ångest.

En kompis var nyligen på middag och det bjöds på ostbricka. Tre tjejer sitter och käkar ost. Två av dem är lite runda, men alla tre har ett osunt förhållande till mat.

En av dem äter två bitar ost och slutar sedan för att hon blir så äcklad av sig själv.

Den smalaste i sällskapet ger även hon upp efter tre fyra bitar, eftersom hon tror att hon är tjock.

Min kompis är vrålhungrig men äter inte mer hon heller. Vill inte vara den som äter mest.

Relationen till mat är så skam­belagd för alla tre, det blir så tydligt för dem när de sitter där och så börjar de snacka, var kommer det ifrån? Deras ständigt bantande mammor? Eller det ofrånkomliga kommenterandet av vikten, åt båda håll. ”Ska du verkligen ta en portion till?” eller ”Gud vad smal du har blivit, vad fin du är!”

Att alltid bli bedömda och värderade efter hur mycket de vägde. Om de hade smalnat av fick de höra det direkt. Belöning. Tystnaden var nästan värst. När de hade blivit så tjocka i omgivningens ögon att det inte ens gick att prata om.

Var började det? Och när ska det sluta?

Barndomen är en sak. Nutid en annan. I dag ska vi alla njuta av goda viner och ostar och surdegsbröd och långkok. Det är tabu att inte äta. Magra modeller som hävdar att deras favoritmat är hamburgare, sådan riktig grabbmat, ”Jo, men jag äter som en häst, jag är bara byggd såhär!”, jag blir galen. Alla dessa recept. Alla dessa dieter. Ständigt denna vikt. Tabut i att vara fet. Tabut i att ha ätstörningar. Den fina, fina linjen på vilken man ska balansera om man ska duga åt alla. Jag blir galen.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Jag vet inte vad som är värst: den ständiga malande ångesten över att jag är tjock, eller det paradoxala faktum att jag ansågs vara som snyggast när jag mådde som allra sämst.

Idag är jag sådär mysigt, löjligt glad. Jag typ gillar ju inte människor som är väderberoende, eller som bara ÄLSKAR SOLEN; GÅ UT OCH FÅNGA LIVET IDAG! Men sen kommer jag ju på att jag är precis tvärtom när  det är mitt favoritväder. Som nu så öserregnet ner, det blåser och är allmänt super grått överallt och jag sitter här med min lilla varma kaffe i mysisar och bara älskar att få sitta inne och veta att vi har en lång höst framför oss.

Annars igår så efter många om och men kom jag igång med pluggandet, men blev så trött i huvudet till slit så stuntade i det efter ett tag. Och när det hade mörknat gick jag uten sväng i mörkret och lyssnade på Alex schulmans och Sigge Eklundhs podcast. Och om det är nått jag vill säga med den här bloggen så är det ATT LYSSNA PÅ DET. Det senaste avsnittet heter typ Lilla Alex och det var det absolut finaste jag hört. Jag skrattade och grät om vart annat och det gjorde dem med. En timme där dom bara sitter och pratar med varandra om viktiga och oviktiga ting. Sen när man är ute och går sådär samtidigt som man lyssnar på nått så får man ju också typ kväva sina skratt och då blir det ju ännu roligare när man tänker på hur man ser ut. som att sitta på en lektion och inte riktigt få skratta. Sen på den vägen jag går är det ett stråk där gatulamporna har slutat fungera. Och det är helt jävla bäcksvart och man ser bara vägen brevidoch bilarnas strålkastare. Det lilla stråket av totalt mörker, jag vet inte men jag älskar att gå där. Vara inne i mig själv, lyssna på härliga människor. Jaa jag kan säga att den timmen igår var helt fantastisk., Så gå nu in på alex schulams blogg ( alla får plus ) Och lyssna på senaste podcasten. Den gav mig så mycket i mitt lilla liv. Tänk vad fint att vi människor kan påverka varandra.

Näe nu ska jag titta på lyxfällan innan jag ska iväg till jobbet.

 

 

Det bästa med ångest är, när den försvinner!

Hade nämligen haft ångest i sisådär fem dagar, men så i förrgår någongång så åkte den bort. Och morgonen efter kände jag lugnet i stället för rastlösheten.

Konstigt att jag inte fattar att det är ångest den där krypande känslan att man gjort nått dumt eller försöker hitta saker att göra men man känner sig fortfarande helt splittrad. Fast är nog mest att jag inte tycker att man behöver definiera allt. Är nått jobbigt, så är det. Spela roll vad man kallar det. Men tror egentligen att det är ganska bra om man gjorde det, man kanske blir mindre rädd då eller nått.

 

Jo annars så sitter jag har med kaffe. har tänkt börja plugga nu de senaste två timmarna. Går sådär märker jag. Det här med att komma igång...

 

Sen är ju jag världens mest oorganiserade människa. Håller allt i huvudet  och får typ panik av att skriva ner allt i en kalender för att det ser så mkt ut. Hatar att titta på min post, gillar inte att titta min mail och aa massa sånna där dumma grejer.  Kollar allt i sista sekund ungefär. Vilket jag får stå mitt kast då när man sen måste göra nått sista minuten. men kanske för att jag är en sista minutenmänniska just nu. Ingen koll på nått :P

Alltså under en dag så tror jag att jag står ock skriker efter min bortkomna tändare, min nyckel min jacka, min plånbok, min mobil, mitt ciggpaket, men tv-dosa, den där boken som jag vet att jag la fram men på något märkligt sätt har jag lagt den typ under sängen., ja ungefär tjugo gånger frågar jag högt och ljudligt VAR ÄR DU DIN JÄVLA "=(I#)#)")/&"()!=!=/( . Får sällan ett svar kan jag ju säga. Och detta beror på att jag alltid kunde stå och skrika sådär när jag bodde hemma och mamma hittade det istället. Nu missar jag bussen men hittar tillslut ofta det jag tappat bort på mina 18 kvm.

 

Näe men va sjutton nu måste jag plugga!!!

 

 

 

Livet känns alltid lite mer fantastiskt efter en promenad med en vän.

 

Jag gråter så att jag går sönder när jag läser vad han skriver : http://ikroppenmin.blogspot.se/

 

 

 

 

 

 

 

Tystnaden som uppstår när man läst trehundratjugosidor under helgen och vi imorgon har ett seminarie som ska ta upp en helt annan bok! Joo det blir tyst vill jag lova :P

Tur att jag sov till ett idag eftersom jag nu har 70 sidor i den andra boken att göra mig beredd för nu. Haha det här är ju bara så typiskt mig. Så nu ska jag göra iordning en kopp kaffe och ha på sex and the city som bakgrundsällis o kötta på i metodpraktikan.

 

 

 

När jag pluggar använder jag mig utav belöningssystem. Så min dag har alltså sett ut såhär

 

Belöning 1 ( innan jag började plugga ) Frukost och titta på Pluras Kök samtidigt.

Sen läsa i en timme.

Belöning 2 Kaffe och cigg

Sen läsa en timme

Belöning 3 Kaffe och cigg o godis

Sen läsa en timme

Belöning 4 ta en dusch och titta på lyxfällan

Läsa en timme

Belöning 5 gå och köpa en glass

Läsa en timme

 

Och nu ska jag ta kaffe och en cigg och läsa mina 40 sista sidor, sen är boken slut !! :) man tackar för det. Tur att mitt system funkar :)

 

 

Jag kan inte beskricva känslan som jag har mer än att ungefär som att man går och väntar på det där samtalet som inte kommer, eller som att man har sabbat nått fast att man inte har det. Inget lugn utan nerverna utan på kroppen men man kommer liksom ingen vart utan går onkring i sin lilla lägenhet runt runt och rullar tummarna bakom ryggen, eller håller sig upptagen med att tvätta och läsa kurslitteratur. Bra att man får något gjort då iaf. Men var är mitt lugn? Gillar inte när det inte infinner sig på kvällen.  Jag har iaf lyckats läsa 150 sidor i samhällsvetenskapernas förutsättningar och jag kan säga att den inte är lätt att ta sig igenom. planen är att läsa de resterande 150 sidorna imorgon.  Jag är rastlös fast trött.

Tror jag ska ta mig en kopp te och läsa lite till.

 

hopphejj

 

Igår käkade jag middag men mina älskade vänner och  det var så himla mysigt.

Och vi pratade om den perfekta lördagsmorgonen som alltid bör bestå av en kopp kaffe, en tidning, kanske nyhetsmorgon och lugn och ro. Haha tanterna i oss kom defenitivt fram.

 

Kom hem sent och gick o la mig och lyssnade på alex och sigges poddkast och sov skit dåligt då jag hade världens mardröm. alltså Det var helt sjukt. Jag drömde liksom att min pappa antastade mig, sexuellt. alltså finns den en värre dröm?! Det var iaf helt mongo och jag vaknade ju upp med jobbigaste känslan i världen. Tackolov har den gett med sig nu och det var ju bara en dröm och min pappa är världensbästa och det har såklart inget mer verkligheten att göra. (eller kan ju ha att göra med andra upplevelser med andra personer som man gått igenom dock, ingen aning)

 

Näe nu ska jag käka lite o titta på tv, sen blire plugg och tvätt :)

 

haj

 

näe nu ska jag sova.

hittade en bild på johannas blogg. Kan säga att jag tyckte att jag kände mig på toppen i mitt liv, ungefär.

 

 

 

och nu, inte så toppen.

alltså sorry att jag åmar mig. men vafan är det här.  måste lägga migg. lyckan imorgon!! kommer drömma fina drömmar om att inte vara såhär ynklig som jag är nu.

 

 

Åh jag går sönder. Är bakis och allt vad det innebär. Vill gå ut och gå men det regnar och är kallt. Men jag kanske ska gå ut ändå, rensa huvudet. Känner för att gå hela natten och typ gråta.

och vi tackar gud för att det är en ny dag imorgon då jag inte är bakis längre.

 

Och när en liten människa kommer fram och tittar på en och säger, bara sådär rakt upp och ner : Jag älskar dig Emma. Då dör man lite. Tänk om det inträffade på alls jobb. Tror världen hade varit en härligare plats då!

 

Annars då? Joo jag håller på och dansar omkring med ett vin glas till Agnes nya skiva. Det är öron-orgasm på varje låt!! Ska ut en liten sväng ikväll, börjar jobba imorgon kl ett och bara tre och en halv timme så det känns lugnt ändå.

 

näe nu ska jag fortsätta dansa i min ensamhet, ungefär  en utav de bästa sakerna som finns :)

 

 

 

Nu orkar inte mina ögon hålla sig vakna längre. tänkte vänta till klockan åtta men inser att jag får krypa till kojs nu.

Skulle gått till skolan idag men dem ringde från förskolan och jag tänkte att man lär sig ju minst lika mycket i praktiken om inte mer så åkte dit och jobbade. Men imorgon blir det skola för mig iaf!

Bästa av allt var ju att dom hade alla böcker jag behövde ha på min kurs i personalrummet. Sparar in femhundra spänn eller nått på det :) ! så jag lånade med mig dem hem :)

Har fått några tre och en halv timmas pass där denna och nästa vecka. passar mig utmärkt då man kan ta sig en kaffe på bussen och lyssna på musik osen umgås med barn och inte hinna bli trött och både få sova ut och ha tid för annat.

 

Annars så bestod förresten helgen utav fint familjemys och övningskörning och det var ju så jävla kul!! :D

och den regniga söndagen igår spenderades hos Anna med film, pizza och godis, så mysigt så.

 

Sen inatt så tog jag tag i garderoben och disken och jaa alla andra bestyr varav att jag inte kom i säng på ungefär hela natten. Men vad gör det när jag faktiskt har lyxen att kunna gå och lägga mig nu :)

 

Känner mig fylld av så mycket känslor nu. Jag älskar att känna.

hjärnan är ju dock nerstängd av trötthet så nu sover jag. Natti.

 

 

Jag läser ju massor av bloggar och en tjej som jag kikar på emellanåt heter Dasha. Hon hade svarat på lite frågor i sin blogg bl a:

 

"Hej Dasha. Jag undrar vart din superduperfina soffa är ifrån och om du träffar någon speciell just nu?
Puss på dig!!
MIO är den ifrån.
Och jag är inte ihop med någon. Men det sov någon här i veckan och dagen innan det sov han också hos mig och när vi promenerade till jobbet blev jag irriterad för att jag hade glömt min Red Bull hemma och när han sov hos mig dagen efter var han tvungen att gå och jobba tidigare än mig så när jag skulle gå hemifrån såg jag att han hade ställt en Red Bull vid ytterdörren. Jag dog. Erkänn ni också dog nu? (Hehe. Vet inte varfölr jag tog kort på den)."

 

 

 

Åh jag dog och smälte, om någon bara kunde lämna en redbull vid min dörr innan jobbet :) !!