Lonito

Idag har jag varit ledig. Alltså härliga fina lilla lyckan i det. Vaknade utsövd, kunde sitta länga ch njuta till nyhetsmorgon med frukost och kaffe. För att sen åka till gymmet och äntligen fåå köra ett spinningpass. min älskade lilla bebis vad jag har saknat dig dessa veckor. Sen blev det en fika med Anna och nu har jag legat framför datorn och tittat på antikrundan och veckans mord och käkat godis. Plus tagit en dusch och smörjt in mig från topp till tå. Är helt sjukt trött men ska ta lite kvällsmat innan jag somnar. alltså tänkte ju titta på Johan Falk klockan nio men känns som att jag kommer lägga mig innan dess. Nattiii

 

Läs helst inte det här inlägget om du är en människa som lätt får ångest.

eller kanske mer precist, läs inte det här inlägget alls.

 

 

..

 

Efter sex timmars sömn vaknar hon som mer eller mindre ett vrak. ett vrak i sina bästa år möjligtvis. ögonen vittnar om sju svåra, och hur mycket hon än försöker går det inte att gnugga de tidigare nätternas sömbrist ur ögonen. Hon öppnar fönstret och vinden är isande kall mot hennes lilla hand som håller ett hårt grepp kring cigaretten. det är nästan ljust ute. Hon vill liksom inte ha ljuset än, utan hellre gunga in i mörkrets trygghet, då människor tittar ner på sina skor då dom går och man gömmer sig i en för stor luva.  Att ta sig igenom dagen. Hon upprepar meningen för sig själv fyra gånger. det blir för jobbigt att tänka att hon inte kommer vara hemma förrän elva ikväll, och sen samma visa imorgon igen. Ta en timme i taget. Det blir en dusch, kaffe, lite nyhetsmorgon och en chokladbar till frukost. Allt känns stressigt och inte ens peter jihde och Tilde de paula ger den där mysighetskänslan som hon så gärna vill ska infinna sig. Hon hatar att hon inte har en endaste droppe kvar i flaskan med brun utan sol, det har blivit en drog som så mycket i hennes liv. Hon plockar med en burk keso och nån nyttig yoggi till jobbet. Hon hatar alla dessa mål mat på förskolan. Det enda man gör är att äta, och mest av allt hatar hon luncherna. Alltid hatat luncher. Orkar inte tänka. Alla dessa jävla val. matval. Hon hatar matfokus, men det sitter som fast på tinningen. Äter lunchen ändå. Hon tackar för att det finns en obegränsad mängd kaffe på jobbet. denna varma trygga kopp. Hennes livlina. Åker direkt till det andra jobbet. Hon stannar och köper en kyckling. så jävla trött är hon på alla jävla tidningar om hur man ska äta. Så jväla färgad är hon av allt som bara står överallt, som hon söker upp. lchf, periodisk fasta, Gi, viktväktarna, hålla sig ifrån, hålla bort, förbjuda, ät allt men med måtta och hundrafemtioelva tips till för ett bättre liv. Kan inte alla bara hålla käften med sina äckliga matvanor? Hon vill inte bry sig. Slutar folk berätta så skulle hennes liv vara lite lättare, lite tyngd skulle kunna lyftas bort på axlarna som just nu redan släpar vid fotknölarna. Hon måste avskräma sig, hon vet det så väl. Gå undan från allt äckel och alla bilder som visar före och efter-resultat. Hon tänker att hon måste läsa boken HUNGER pronto. ingen tid, men kanske på söndag.. Tar djupa andetag . Jobbet går fort, godiset hjälper henne att hålla humöret uppe, hon mår illa, och det känns fortfarande äckligt.  hon har lyckats få en röd jväla rudolf-med-röda-mulen finne, dvs mitt på näsan. great. det enda som fattades. En travgubbe tycker att hon blivit smal, frågar om hon har gått ner i vikt, vad ska hon svara på det?  Varför undrar han? Världen är för komplicerad. Dricker en redbull samtidigt som hon söker en till kurs på distans, ifall, om, att varför inte, borde, måste. Hon funderar på praktikplatsen och bestämmer sig för att köpa cenitlera och låta barnen skapa i ateljen, nästa gång kan man ta ett annat material. googlar läroplanen och hon hittar bra föränkringar. i samma veva skriver hon ut hur man på bästa sätt kan genomföra ett boksamtal med barn i förskolan. hon kollar sin mail och seminarieledaren har fortfarande inte svarat. imorgon kanske hon får ringa studieansvarig. Efter det går hon in på nån träningssida och skriver ut sexten sidor om styrketräning och hur man höjer sin muskelmassa. kollar friskis och svettis om de har nått pass emellan jobben imorgon, men dessvärre inte. Hon längtar efter spinningsalen och att bara få vara ett med musiken och med sin egen kropp. innan hon slutar jobbet får hon ett mess från en man hon verkligen inte orkar träffa, tar bussen och kommer hem till en lägenhet med kläder i hela hallen. hon borde börja sortera dessa eller planera frukost eller kläder inför imorgon men istället tänder hon lite ljus och lägger sig och bloggar.  Hennes hjärta slår fortfarande lite för fort, men att skriva gör henne mer mänsklig, lite mer levande.

 

 

 

 

Näe om man skulle rosta en macka och ta tag i den där klädhögen...

Jag älskar att styra upp mitt liv. Listor och tankar kring vad som komma skall. Jag har ju nu varit sjuk i en och en halv vecka, alltid dessa segdragna förkylningar. Men nu är jag mest bara seg och hostig så jag hoppas väl att det är på bättringsvägen. Därför ska jag idag städa, diska, byta sängkläder, laga matlådot och duscha för att underlätta för veckan. Kanske orkar med en liten liten promenix. Ikväll är det Johan Falk på tv. Så mysigt :) och jag har hittat världens bästa spanska musik som jag snart ska dunka på högt i min lilla lägenhet. Men först en kopp kaffe och Vinterstudion på tv. Som jag älskar skidsport på tv :) ! HAJ

Köpte en bok idag som jag letat ett tag efter. Viktigt - från matmissbrukare till träningsförebild. En Tjej som heter Teres Alvén som driver en blogg. Jag läser inte hennes blogg men hade sett att hon kommit ut med en bok. Det var längesedan jag läste en bok om ätstörningar. Jag måste säga att det är en sjut bra hjälp för människor som lever med den promblematiken tror jag. Jag vet att jag läste många under peridoen då jag "tillfrisknade", eller senare, och där skrev människor om allt det där sjuka som jag hade tänkt på. det där som man faktiskt inte delar med någon annan. I den härboken beskriver iaf hon att hon bestämmer sig för att när hon är runt tjugo så ska hon bli smal och lycklig, hon flyttar till NY i ett halvår och kan där leva ensam i sin lilla bubbla om målet är att komma  hem till sverige smal. Vilket hon "lyckas" med och går ner tjugo kilo, skaffar sig ett sjukt osunt förhållningssätt till mat och tränar varje dag, förlorar sin mens och när hon kommer hem så får hon gå på en anorexiklinik med matscheman i ett år och sen fortsätta tillfrisknandet och gå på årliga kontroller fem år efter det. Boken är väldigt bra och man får ta del av utdrag från hennes dagbok under hela den här tiden.

Jag vet inte varför jag köpte boken eller kände behovet av att läsa den just nu. jag gillar inte att tänka tillbaka på allt det där, men något i mig ville väl ha en dos. Att man ska vara försiktig. att ha ett ätstört beteende är inget kul, dock tror jag att i dagens samhälle är det så utbrett så det snarare är regel än undantag. Att ha någon typ av osunt förhållande till sin kropp, till mat eller till träning. det här är väl kanske däremot något man kan leva med - inte så roligt kanske, men det är inte det som är just anorexi. Jag menar inte att förminska ett ätstört bettende här nu, utan jag tänker bara att skillnaden mellan att tänka att man ska gå ner ett par kilo till att få ren och skär panik över att man ätit en apelsin till mellanmål - det är stor skillnad däremellan, men dom ligger ändå väldigt nära varandra eller kan göra. Usch vad otydlig jag är här känner jag. Menar väl kanske att det finns folk som vill gå ner i vikt, gör detta och får väl dock förmodligen ett lite mer komplicerat förhållande till mat, men som sen stannar där och inte insjuknar i massa tvångsmässigheter, men att hoppet från att ha börjat mixtra lite med maten till att verkligen fastna i nått väldigt jobbigt inte är så stort.  Jag kan ibland tänka att jag kanske inte var så illa där an, men av att läsa den här boken så gav det mig en lite bredare förståelse för var jag var i för nått. Man behöver kanske inte vara i något så länge men ändå få väldigt bestående men. Plus att jag inte sökte hjälp någonstanns - förrän långt senare och med en annan problematik.

Jag känner nog att mitt förhållande till mat, träning och min kropp alltid kommer se annorlunda ut från innan/efter min ätstörning. Och inte bara det utan hela jag som person. att gå från att vara en person till att bara vara ett skal, till att sen leta upp sig själv och skapa någon ny person.

 

Jag är och har alltid varit en person som faktiskt inte alls gör tvångsmässiga handlingar, behöver fasta rutiner eller  ha kontroll på allt. Men om jag tittar på min period då jag mådde som sämst och kontrollerade min mat så vet jag att jag liksom räknade russinen som jag hade i filen för att det inte skulle bli för många kalorier, aldrig mer än typ 7 stycken (helt sjukt). Jag åt exakt samma saker varje dag, fil eller gröt på morgonen med två mörka smörgåsar med typ bara frön och keso o grönsaker  och samma sak till kvällsmat. ibland var jag ju tvungen att äta lunchen i skolan, men försökte typ bara käka grönsaker, men dom gångerna vi gick och tränade på lunchen brukade jag ha med mig en smörgås. smörgåsar (detta var innan LCHF och man "fick" äta kolhydrater). Smörgåsar var bra tyckte jag, de var exakta i sin mängd, jag behövde bara ta en. Mat var jobbiagre då man var tvungen att lägga upp på sin egen tallrik, man skulle äta upp eller man kunde behöva ta om osv.  Jag kommer ihåg att mamma försökte laga mat, jag brukade ta med den upp på mitt rum och slänga den i påsar som jag smög ut med på morgonen därpå. eller så spydde jag upp det jag ätit sen. Klarade inte av lagad mat och inte veta vad som fanns i den. Jag brukade alltid gå en morgonpromenad, dessa räknade jag dock inte som motion, det kändes för simpelt och man kunde liksm inte mäta kaloriförbränningen så promeanderna var alltid bara utöver den vanliga träningen. Varje dag försökte jag gå till gymmet och förbränna runt 1000 kalorier. brukade bli att man fick träna i 2-3 timmar. PLUS att allt det här skulle man hålla hemligt. Det gick ju ingevidare men man försökte. Vilket jävla helvete det var. Och fan vad stark man är som inte är där längre. Som sa tack och bock till äckliga jävla tvångsmässiga handlingar och demoner som hindrade en från att leva ett härligt liv och göra det man tyckte om med dom man älskade.

 

 

hej där. Här ligger jag och filisoferar och dricker kaffe. Det är klarblå himmel utanför fönstret, hade nog varit härligt med en promenix men tror faktiskt jag ska ta och läsa lite kurslitteratur nu istället.

Funderar på det här med mål, att h a mål. Jg är väl ingen målinriktad person, för jag har liksom aldrig velat vara det. tänkt att det ligger nog inte just i min natur. Mål kan för mig kännas presssande och ha en negativ klang. Men ju bättre man mår desto härligare är det att ha lite mål, eller inte mål men drömmar. Jag tycker det är skit läskigt att drömma om saker. Tänk om det aldrig blir så? Men det kan man liksom inte veta. Och förmodligen blir det bra fast på ett annat sätt. Så här kommer lite saker som jag drömmer och denna förmiddag

 

Bli klar med min utbildning

få ett jobb

läsa genusvetenskap

läsa till specialpedagog

forska iinom någonting rörande små barn inom förskolan

skriva en avhandling

föreläsa på universitetet

få vara seminarieledare

starta upp en kör

gå författarutbildningen/utveckla mitt skrivande

åka på träningsresor till turkiet/italien/kroatien

åka på yogaresa

hyra ett hus på franska rivieran och dricka vin på terassen

springa 4,2 mil

bli spinninginstruktör på friskis

köpa en lägenhet på ett härligt ställe i Göteborg med stor balkong

träffa kärleken

få ett barn

volontärresa o arbeta på barnhem

att mamma o pappa flyttar hit

att mina bästa vänner alltid är en busstur nära

 

ja nog om detta. nu ska jag bli lite klokare på skolansvärd o få perspektiv på skolutveckling. wish me luck.

 

Himla konstig vecka. Trodde jag skulle må väldigt dåligt men det har nog mest känts skönt. Jag hade liksom presterat så himla länge. Lagt fokus på vissa grejer. Jag är väl medveten om mina handlingar och tankar. För jag måste få välja själv och jag måste veta varför jag gör vissa saker, och alltid med eftertanke. Jag tänker mycket på samhället, p hur mycket man påverkas och hur mycket man anpassar sig. Jag väljer att anpassa mig till en viss del, men jag försöker verkligen vara medveten om strukturerna. Förr var allt mer difust och jag reflekterade inte på samma sätt. Jag har kanske mer förståelse för mig själv och ser mina mönster.

Förändringar sätter mig ur balans och jag går antingen bananas av dom eller kontrollerar mig själv extra hårt. När folk eller någon/ngot ska bestämma över mig behöver jag ofta göra tvärt om. inte direkt men efter ett tag. Jag måste visa att det är jag som bestämmer över mitt liv och inte någon annan.  När ngon säger vad som är bäst måste jag ofta göra det som är värst osv.  

 

Jag vet inte riktigt hur man sörjer eller hur man är ledsen. Jag känner väldigt sällan ledsenhetskänslor. Detta behöver jag såklart träna på, men det är inte lätt. tror jag går myrsteg framåt och det är väl bättre än inget. Min ventil är och har ju länge varit att använda mig av maten, som så många andra. Och kan man inte uttrycka sig på andra sätt så kanske jag tror att det här inte är så farligt för mig. Det visar för mig när jag mår konstigt, när jag har pressat mig för hårt eller varit spänd och stressad under en längre tid. När jag vill bryta mig loss från något. Kanske som att folk dricker mer i perioder när dom mår dåligt så äter jag istället. Och för mig är inte detta samma problem längre då jag ser så tydligt när det ska komma och när man är i det och när man kan komma ur det.  På något sätt är det detta som får mig att analysera och tänka kring varför det kom, hur det känns och jag försöker inte hacka på mig själv utanse det som ett litet rop från kroppen att dra ner på tempot. Såklart anser jag inte att detta är just något positivt då jag heller skulle vilja kunna lita till mina känslor och inte behöva gå in i det här, men det positiva är väl att jag inte tror att maten är problemet utan att det är en utlösningsmekanism av något annat. Jag har haft känslor kring att bli bortvald, att välja bort, att ta avstånd, att behöva vara snygg, vikten av kläder, kroppslig medvetenhet, stress av plugg, osäker ekonomi och nu praktik med tider att passa, måltider att hålla och uppgifter att göra.Allt detta försöker man lösa och hitta en balans emellan men ibland blir det liksom lite för mycket att fokusera på på engång.  

 

Kroppen har sagt sitt med att jag blivit lite sjuk, att jag behöver vila och äta extra mycket choklad så det är precis vad jag ska göra den här helgen. Och läsa. Ska åka o köpa en bok om den har kommit in och sen är det kurslitteratur och kaffe i sängen som gäller. Jag känner mig faktiskt ganska lugn. Älskade helg!

 

 

Livet. man vetta fan hur det ter sig så att säga.

Men alltså nu har jag fan försökt styra upp.

varit på möten, bockat av mail. beställt mina böcker. pratat med min handledare som förövrigt är världens bästa människa typ!

 

Jag får numera börja vid nio varje dag. Rutiner! Det ger mig möjlighet till att sova längre eller kanske hinna med ett spinningpass innan jobbet. Lycka! Jag trivs så bra på praktiken och jag tycker det är mysigt att jobba i butiken. I helgen är jag helt ledig och kan låta helgen bara vara i plugg, dricka kaffe och träna lite :) nästa vecka är vi i skolan och jag ska jobba lite grann. sådär lagom. Jag tycker så mycket om mina barn på förskolan och det känns som att jag har en bra idé kring min kommande presentation.  idag var jag med dom stora barnen i ateljen och gjorde spindar. Det var uppskattat och dom var så uppfinningsrika. 

 

 

 

 

Jag har så fina vänner som värmer mitt lilla  hjärta också.

 

Det känns som min paus är här, mitt lilla andningshål. Jag är mig själv igen.

 

Nu står jag i butiken, ska försöka hinna till coop  innan stägning. har INGET hemma!

Men jag har iaf en städad lägenhet och ska titta på uppdrag gransknings program i sängen dirr när jag kommer hem om näthat mot kvinnor!

 

Haj

 

 

 

 

 

idag har jag varit på praktik. var nog precis det jag behövde. Ett sammanhang kanske. Komma upp. Försöker förenkla livet då man är så himla trött efter en dag där. Orkade inte g och handla men hade färdigmat i frysen. Alltid ska jag ha det hemma. Imorgon ska jag tömma kyl och köpa hem det som behövs för frukost. och sen blir det nog typ fiskgratäng resten. billigt och enkelt. Inte laga och inte diska.

Denna trötthet. ska lägga mig så fort klockan blivit åtta.

 

Igår fick jag älta ur mig allt. spy galla och tycka att saker och ting är orättvisa. Det känns lite bättre idag. Inte hunnit tänka så mycket kanske. Men det känns också grått. Men det är väl okej antar jag. Eller ibland ändå inte. Jag skulle väl hellre mötas upp på en restaurang och dricka vin och titta in i bruna ögon ikväll och strunta i att mina ögonlock vill falla ner. Men det är som det är. Det blir normalt snart igen. Titta innåt.

 

Ännu ett sms av F. svårare att inte svara idag. Vad vill människan? Förmodligen se om jag har träffat någon, eller är tillgänglig.  Jag brukade undra jag också förut. Inte nu. Så det finns inte nått ont som inte för nått gott med sig. Jag vet väl lite mer vad jag vill ha.  men ändå så out of reach. Kan jag inte bara glömma allt som hänt och bli som vanligt igen. Glad. Jag längtar.

När kommer den här någon som jag vill tillbringa gråa söndagar med?

När kommer den här någon sdom jag kan gå på lägenhetsvisningar med och drömma om att köpa den där dyra lägenheten vid korsvägen och stor balkong med?

När kommer den här någon som kryper ner i en gemensam säng efter en utekväll och viskar att det bästa med kvällen var att komma hem till dig.

När kommer den här någon som ringer och säger att han saknar mig då vi varit ifrån varandra en dag?

När kommer den nhär någon som vill planera en semesterresa med mig?

När kommer denna någon som vill disskutera namn på våra framtida barn?

När kommer den här någon som följer med på alla släktmiddagar och håller mig sällskap?

När kommer den här någon som håller min hand på promenad längs avenyn?

 

Jag bara undrar..

 

Man kanske inte kan urskilja hur jävla trött jag är på allt kärlekstjaffs. Orkar liksom inte att det ska vara den högsta drömmen. Men så är det ju det på något konstigt jävla vänster. Funderar febrilt på hur jag ska ta mig ur det.  Nummer ett är att jag inte ska söka upp det. söka upp det här sjukt jobbiga i att gå och vänta på sms, tänka, analysera och fan och hans moster. Det kanske är så där att det kommer stå någon i ica-kön om det nu var menat. att någon typ sover över och sen flyttade inte personen i fråga ut igen. självklarheten. Självklarheten i att man  vill umgås jämt. är det lätt så är det rätt och är det rätt så är det lätt. Ska man köra på den? spara sig själv lite energi. Jag har inte så himla mycket kvar nämligen. Jag måste välja bort. Jag vill nog bara ha lugn och ro. som valigt när jag ger mig ut på djupt vatten. då vill jag bara ha lugn och vardag. så tröttnar jag på det oså hittar man nått annat. vad ska jag hänga upp det på?

 

Funderar på att typ spara till en volontärresa. det kan vara bra för mig. skita i att vara ego. det är skönt om nått! kanske kan börja med en kontaktperson här i sverige först.

 

Men eller inte. som sagt välja bort var det ja. Jag gör för mycket nu. jag tränar lite för mycket, jag jobbar kanske lite för mycket, jag pluggar för lite (vilket är en stress bara det) jag tänker på onödiga grejer för mycket, jag äter ganska mycket skit för mycket, jag sover för lite and so on. men jag tror att allt det hrä till en ganska stor del beror på stressen kring att hitta sin partner ligger till grund för detta. JAG VILL SKITA I ATT HITTA NÅN.

 

 

.

jaja, jag ha precis tagit en skön dusch och dricker kaffe. ska gå o köpa cigg osen lyssna på minuten och fixa till mig lite innan halv åtta hos mig. Imorgon är det nystart, igen. dessa nystarter också. men jag prövar mig fram.

 

 

 

 

Sen också meningen med livet som dom sa i Mia på grötö. Och jag bara älskar ju det här

 

Någonting att göra

Någon att älska

Något att hoppas på

 

Ungefär det jag behöver :)

respekt. Det enda jag behöver. och då är jag inte rädd längre.