Lonito

ungefär precis såhär känns det

På något sätt, och jag funderar som sagt fortfarande över hur, gled bestämmande rätten över min egen kropp mig långsamt ur händerna. Kanske sålde jag den för att ett fåtal minuter få bada i hans soliga uppmärksamhet, eller kanske hade jag bara inte avtalet på mig. Jag hade inga bevis tillhanda och inget att komma med som kunde förhindra att han tog över. Inte förrän det var försent. I samma ögonblick som han föreslog att jag inte skulle ta bussen hem så sent den natten stod jag nämligen handfallen. Jag vet inte om jag ville men jag hade inget att komma med. Ingen rätt att neka. Hans rätt till min kropp hade smugit sig på mig.

Mer än något annat behöver hon inför sig själv kuna svara på fråga hur allt det där otänkbart äckliga som hände kunde vara möjligt. Eftersom hon behöver ett svar fortsätter hon att söka tills hon finner vad hon leter efter. Nästan utan undantag hittar hon alltid två eller flera ögonblick där hon såhär i efterhand kan konstatera att hon var oförsikti. Ögonblick då hon medvetet eller omedvete måste har provocerat honom, provocerat världen. För mycket höfter. För många öl. För glada skratt. Naturligtvis lyssnar hon inte på alla de som levererar klyschan:       " - Det var inte ditt fel". Hon behöver en förklaring och våldtäcksmannens beteende är för henne obegripligt, det som återstår är alltså hon själv. SKuldkänslor är i det korta perspektivet oändligt mer hanterbara än den hisnande insikten om att världen är en plats där onda saker tycks ske utan orsak.
Ja exempelvis finns det en långsam smärta som slår efter en sådan som om det skett inom en kärleksrelation. Ja han sa nämligen att han tyckte om dig, att han brydde sig om dig. Kanske till och med samtidigt som han pressade händerna för din mun och utstötte den lättnadens suck som man utstöter när man efter en lång dag på jobbet äntligen kan pressa sig in i det som tillhör en. Han kan nämligen vara sig själv innuti dig. Det är den enda plats på vilken han kan slappna av, äntligen känna sig stor. Det där han gör lämnar inga synliga märken, däremot krossar det med utsökt precision all din tilltro: Till män, till världen, till kärleken. Framför allt: Till dig själv. Du tror att du är galen eftersom du plötsligt lever i två världar. Bägge är kompletta, verkliga och fruktansvärt påträngande. I en av världarna säger han att han tycker om dig och i den andra använder han dig för vad det nu är han får ut av att göra sådär. I den ena världen är du hans flickvän för att han säger det, i den andra är du hans sexleksak, för att han säger att du är det. Dessa dina bägga väggar tycks hänga ihop för de existerar ofta samtidigt. Ibland går det fasansfullt fort och du hänger inte med. Det snurrar i huvudet. Det gör ont o ögonen av att försöka greppa. Vad är du? Vad är han? Detta slår brutalta sönder din hela uppfattning om trygghet, mening och sammanhang. SMärtan är oerhörd när dessa skyddsvallar brister lika öronbedövande hårt och fullkomligt som blodkärlsprängs och knäskålar knäcks. Det är ljudet av en människas världsuppfattning som hänsynslöst krossas och det gör ont. Det är smärta.


 

Efteråt så splittrades jag i två dela. Jag tror att kroppen och jag helt enkelt hamnade i otakt. Hon återhämtade sig mycket snabbare. En morgon vaknade hon bara och ville fortsätta med sitt liv. Jag försökte tala henne ur det hela, övertyga henne om att hålla sig inlåst i lägenheten ett par veckor till. Jag bönade och bad för jag var fortfarande rädd. Men jag hade inga argument. Det syntes ju inte längre på henne; Det var bara jag som inte kunde sluta tänka på det. Uppenbarligen var det mig det var fel på och mycket motvilligt blev jag tvungen att släppa ut henne i livet. Vi pratade aldrig om det igen, men så var vår relation inte den bästa. Hon blev den där vänninan som blev bjuden på alla fester bara för att hon är snygg, själv fick jag hänga med eftersom jag råkade vara hennes kompis. Jag följde med ut i vuxenvärlden fullt medveten om att folk egentligen hellre hade bjudit bara henne. Jag var beroende av hennes popularitet men bittert medveten om begränsningarna i min egen. det irriterade mig. Hon gick på dejter och hade pojkvänner. Hon fick alltid hångla med vem hon ville men hon ville inte så mycket. I brist på detta hånglade hon med dem som hånglade med henne och jag tittade på, alternativ satt och gömde mig under första bästa bord. Jag kände mig som ett jagat djur och jag började hata henne: kroppen. För att hon drig dem till sig. - Måste du ha den där jävla urringningen din jävla slampa, skrek jag. Hon ignorerade mig för att hon var van vid att jag i dessa perioder kunde bli hysterisk. Dessutom så visste hon att det var jag som behövde henne och inte hon som behövde mig. Antagligen hade dom älskat henne mer om hon inte gått och dragits på mig, det var iallafall det jag misstänkte. Jag började ganska snart hata henne. jag skapade en hel identitet ur att jag hatade henne. Jag var en sårad fågel och hon drog med sin figur och sitt äckliga glittrande sätt till sig allt det där som sårade mig: männen, uppmärksamheten, livet. En busvissling från ett berusat grabbgäng på tunnelbanan var under denna tid aldrig en busvissling från ett berusat grabbgäng på tunnelbanan. Det var en krigsförklaring. Det var salt i oläkta sår, det var ren skräck. Min reakton var aldrig rationell. Skräck är aldrig rationell. SJälva poängen med skräck är ju att på någon millisekund förstora upp och transportera en antydan av fara till genom nervsystemet så att kroppen förbereder sig på flykt. När jag tillslut inte kunde ignorera henne blev jag tillslut tvungen att hantera henne. Trots allt var jag den äldra och visare ( Hon uppstod i puberteten,jag hade varit med frånbörjan ). Jag bestämde att vi skulle leva. I början var det outhärdligt. Vi kunde ju inte sova. Har man inga magiska piller att förlita sömnen på så måsten man ligga på rygg, vrida, vända samt snällt vänta på den ynkliga dos vila som någon högre makt känner för att dela ut just denna natt. Under alla dessa nätter när vi försökte hitta till sömnen utan framgång började vi iallafall att prata med varandra. Det var så tråkigt och så förbannat långt till morgonen. Vi kramades och höll om varandra för första gången på flera år. På något sätt förstod jag att det var hennes försvarsmekanism och att min var en annan. Men att vi behöver varandra. Jag ska hämta hem henne och förklara att man får vara rädd, att man får vara förkrossad och alldeles förskräckligt ledsen. Att det inte är farligt att nå botten för att orka klättra upp till något annat. Vi ska hjälpa varandra