Lonito

Det här jävla dietsnacket står mig upp i halsen. Måste man på ett jobb få det kastat på sig, varje dag?

Jag kan ju liksom inte bara resa mig upp från ett möte, fast att jag ibland har så stor lust. Alla är så himla duktiga. Man går ner så och så många kilon, man är hungrig hela tiden, lchf 5:2 ätardag, strikt kosthållning, morgonpromenader och alla är så duktiga. För vem? Klappar på axeln och konstant detta: Du är så duktig för att du gör det här. För att du håller igen, för att du går upp en timme tidigare på morgonen för att bränna frukosten. När är det måttet på duktighet?  Och jag hatar att det ändå sätter sig någonstans i mig. Trött på att den största kampen så många kvinnor ska utkämpa är den mot fem kilo mer eller mindre. Dag ut och dag in, år ut och år in. Tusen tankar per dag om mat, inte få, borde jag, kalorier, hunger, bränna fett och fan och hans moster. Och klyschan om att: Tänk på barnen i Afrika, uppenbarar sig i mitt inre. Och jag vet att man inte kan jämföra problem, men alltså skevheten i världen? luften går ur mig. Men mest för att fan, kan vi inte bara snacka om nått verkligt? Bara lite mer av det som händer oss på insidan istället för allt jävla tjafs på utsidan. I alla fall på arbetsplatsen. Jag vill kunna välja mina forum där jag orkar ta det här.  

 

Det här med att man tror att en känsla ska vara för evigt och hur densamma kan bli oerhört förstorad. Jag är ganska mycket sådan men jag har under de senaste åren ändå försökt att ta till mig det och bevisat för mig själv att det inte alltid är på ett vis. Känslor kan variera från dag till dag, sinnesstämningar kan variera från timme till timme. man kan vakna och må piss en morgon men på natten gå och lägga sig och känna sig väldigt tillfreds. Jag kan älska min mamma till döden men också bli jätteirriterad på henne ibland. Och det får vara okej. I en kärleksrelation (eller i lindan av den)  så känns det som att man blivit lärd att man då ska rannsaka sig själv, relationen, kärleken, tankarna, framtiden och så vidare. Är det okej att jag inte är på topp alla kvällar? Är det okej att han inte är det? Är det okej att han en kväll tittar på mobilen 40 gånger? Är det okej att jag är tyst en kväll då vi tittar på tv? Är det okej att man inte alltid känner för att ha sex eller är det okej att man alltid vill ha det? Är det okej att ses varje dag eller att inte göra det? Är det okej att ha ett eget liv och ett liv tillsammans? Är det okej att vilja vara själv ibland och andra gånger dö av saknad?

 

 

Är det då äntligen dags att summera? Vad har jag lärt mig? Blev jag lite klokare? Räddare? Lyckligare? Mer tillfreds? Vågade jag? Många frågetecken men mindre svar. Förmodligen för att man inte behöver ha något svar på allt detta. Livet är ändå ingen rät linje, en bana att följa (fast att vi hemskt gärna vill tro det). Det är kanske mer som en tågstation. Eller ett tåg. Människor kliver av och på från ens eget lilla tåg. Vissa stannar för alltid i den lilla bistron, välkomnar en med en öppen famn och en kopp kaffe utan att man behöver säga ett ord. Andra åker bara med någon station för att sedan aldrig återvända. Vissa kommer tillbaka om och om igen för att det ibland kan vara svårt att släppa taget. Vissa gånger går det tåget alldeles för fort, helt fel människor har tagit plats och känslan av att man är på helt fel spår ;), infinner sig. Jag vet inte om det här var en vidarebra liknelse, men det jag vet är att jag älskar att åka tåg. Att vara på väg men samtidigt vara lugn. Kanske ska vi damma av den gamla klyschan att det inte är målet utan färden (eller hur den nu går) dit som är det härliga. I mitt liv behöver jag:

 

- Något lustfyllt att göra

- Någon härlig att älska

- Något spännande att hoppas på

 

..

 

Jaja, vad hände 2013 då?

 

Vi började med att fira in det nya året