Lonito

igår var jag förälskad. Minns ni hur det känns? jag hoppas det. :) Och nu snackar vi inte mitt förälskad, för alltså min skala som jag gjorde när jag var typ 16 om typ gillar, tycka om, förälskad, kär sen älska. nja den gillar inte jag längre. Saker förändras, även emma och även hennes skalor.

Nu tror jag mer förälskad är det där pirret. Att när man ser honom komma gående så pillar man sig lite försiktigt i håret, man hoppas på att få en kram men vet inte säkert om man kommer få det. Man ler, sen kan man ju absolut inte sluta le när han väl kramar om en och säger att man är fin, och att man är fin i håret :) två frusna personer sätter sig i en kall bil och man får världens finaste leende och massa pussar direkt när man sätter sig. Men det är svårt att pussas när läpparna vägrar släppa leendet för då krockar tänderna istället. Men vad gör det :) ? och sen åker man, i bilen. och jag älskar att åka bil. skulle nån fråga mig om jag vill åka bil en kväll eller kolla typ på en film, väljer jag ju lätt bilen. Det är harmoniskt, och jag tycker det kan vara super romantiskt. Gatlyckta efter gatlyckta åker förbi, några folk går över på ett övergångsställe, det blir röd gubbe och man pussas i väntan på att det ska slå om till rött. En hand på ett lår och händer som letar sig in till varandras. fingertoppar som nuddar varandras och man har fortfarande i slutat le. Man ser i smyg att han tittar på en. Man får en puss på halsen. Och jag pussar hans kind och njuter av hans skäggstubb. Pussar i örat och han ryser. Och det där 17-års aktiga att man inte tar med honom in eller följer med honom hem. Utan man kysser varandra på parkeringsplatsen med motorn på som att det inte skulle bli någon morgondag. som att det kanske, kanske är sista gången våra läppar möts. och dom kan inte få nog, vill inte få nog. Det där leendet. just det där leendet gör mig helt svag och åker rakt in i mig. Jag sa hejdå, och han stod kvar med bilen, han öppnade bildörren mot min rygg, jag vände mig om, han sa hejdå och log en gång till. Jag gick uppförtrappan och kände hans blick bakom mig, nyckeln i låset, dörren går upp, jag vänder mig och. Bilen, han och leendet. Man får ett sms av honom när han kommit hem och flyger på moln tills man går och lägger sig.


sen blir det ny dag, och inte samma känslor. Men nu minns jag ju hur det var :) och jag tror att man ska ta tillvara på att få ha sånna känslor. man går inte sönder även fast dom försvinner, han försvinner eller att det bara inte känns så nått mer. Men den gången det känns så. Sug in det bara :)


nattinatt.

En utav mina lite mer barnförbjudna "drömmar", (drömmar kan man ju fan inte säga till det här men :P), har alltid varit att personen ifråga säger mitt namn när... aa... Är det porrskadat? näe för det tänkte jag faktiskt på innan jag hade haft sex med någon, sen när vi blev ihop och var ihop så ville jag att han nångång skulle säga mitt namn då vi "mös". Det gjorde han aldrig.


Men herregud vad MJAU det är på den :)




sov emma sov :P

 

 

Åh, malin och viktor är sånna mysiga människor. bra energi där :) känns inte alls främmande att komma in där även fast jag verkligen inte hänger där mycket. Bara sådär mysigt och hemtrevligt. Skönt med sådana ställen :)





Leenden är det vackraste som finns. Pussar är bland det mysigaste.
Jag är vacker när jag ler och får pussar :)



1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Flyttade hemifrån, började plugga, fick nya vänner, insåg att livet är sjukt värdefullt och insåg hur mycket jag verkligen älskar mina vänner och min familj.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Har nog fan aldrig hållt ett nyårs löfte, dags att börja :) ?
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej
4. Dog någon som stod dig nära? nej, tack och lov.
5. Vilka länder besökte du? sweden here I come. ja jag vill leva jag vill dö i norden. Haha näe men det blev bara sverige. INTE så bara, här har vi ju 4 års tider, kan säga att det är som att besöka fyra olika länder ;)
6. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010? Ännu mera kärlek, till mig själv och andra. Jag har fått obeskrivligt mycket. men man kan inte ge och få förmycket av den varan.
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas? kommer inte alltid att minnas dom men nu minns jag 15 jan, 14 feb, 30 juni, 26 sept
8. Vad var din största framgång 2009? Att jag har vågat!
9. Största misstaget? Jag tror att man lär sig något av alla misstag, så vill inte kalla dom misstag just. Men har väl stannat kvar lite för länge i saker som egentligen inte har gett mig speciellt mycket.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Var sjuk en vecka för ett tag sen. snark sa jag då.
11. Bästa köpet? fina underkläder, mysiga tröjor, och nu min fina blåa herrskjorta. Dator också såklart :)
12. Vad spenderade du mest pengar på? fikor,kläder,redbull,cigg,utekvällar,pizza
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? att jag kan vara mig själv, underbar familj och vänner som är mina byggstenar i livet, vackra leenden, mysiga nätter, festkvällar, föreläsningar,kunskap, att Malin flyttade tillbaka från London.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009? alla melissa horn, parapapapapapa, änglabarn, falling slowly, ljug för mig älskling, fuck you, who would have known, 9 crimes osv. finns massor av låtar :)
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? jag har skrattat med hjärtat och lett med hela min kropp, väldigt ofta :)
16. Vad önskar du att du gjort mer? jag har försökt göra det jag gillar :)
17. Vad önskar du att du gjort mindre? rökt mindre hade varit bra
18. Hur tillbringar du julen? Med familjen
19. Blev du kär i år? kärlek är för komplicerat för mig
20. Favoritprogram på TV? Debatt
21. Bästa boken du läste i år? Jag har läst så mycket att jag inte kan välja, men några älsklingar är ju såklart Hemligheten, självkänsla nu, Kärleks akuten, Skynda att älska, kurslitteratur m.m . Läsa är bland det bästa jag har börjat med detta året.
22. Största musikaliska upptäckten? Melissa Horn
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? 5000 kr bland annat och jag började gråta
25. Något du önskade dig men inte fick? säkert men det spelade ingen roll
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009? Förfestade i b-sjön med vänner i min nya klänning och lockigt hår, brunbränd och söt. Full på spårvagnen in, bryggeriet med härliga norrlänningar. Fick en kärleksförklaring, en låt och massa tårar.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Jag är så glad för allt jag fick och gjorde så jag letar inte efter något som kunde blivit bättre. kanske kunde haft bättre koll på ekonomin ibland.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009? snark, jag har väl haft det jag gillar
29. Vad fick dig att må bra? Att läsa, att skriva, att promenera, att mysa, att dricka vin, att prata bort nätter, att sova sked, att skratta med vänner, prata, gå i skolan, redbull, kaffe, att kramas mycket, sms, telefonsamtal, folk som älskar :) .
30. Vilken kändis var du mest sugen på? men snark igen, jag är inte sugen på nån kändis.  jävla ovärt :P
31. Vem saknade du? mormor
32. De bästa nya människorna du träffade? Många! Alla har dom gett mig någonting som jag packar ner i min resväska.



godnatt :)



en mysig dag med min basgrupp brukarse ut såhär och bestå av skratt, klagomål, ironi, att vi retas, snackar sex, pratar killproblem och glömmer bort att plugga. :)

snark är vad jag säger, så har jag fått det sagt.

Först kanske man ska berätta lite om året som gått. Ett år jag knappt hade några förväntningar på. Jag visste bara att allt skulle vara annorlunda, skrämmande och spännande. Vilket det blev, och massor därtill.
Jag flyttade till en ny stad, började plugga på universitetet, fick godkänt i all kurser, träffade ny människor, fick nya vänner, bodde inneboende, bodde hos en kille, läste massor av böcker, blev klokare, hade matproblem, gamla vänner kom hit, festade med nytt folk, upptäckte lite mer vem jag är, bodde i andrahand i en lägenhet jag älskade, shoppade mycket, fikade ännu mer, drack för många redbull och rökte några extra paket cigaretter, blev för full, insåg att festa inte är på det sättet som vi festade på i Skövde, badade på klippor, fick kärleksförklaringar, fick sårande ord, kom på att ensamhet är vackert när den är frivillig annars går den iallafall att göra vackrare. Det viktigaste av allt: Jag halkade några gånger, men dom gångerna visste jag att jag skulle ta mig upp igen. Ett helt underbart år, sjukt jobbigt ibland men alldeles för obeskrivligt andra gånger. Jag är så tacksam för alla som hjälpt till på vägen och fortfarande går längs min sida, och jag är otroligt stolt över mig själv. Ibland förstår jag inte att jag är jag, på ett positivt sätt alltså. Hur kunde jag ta mig upp från det där svarta jupa havet, där leran nästan begravde mig och jag hatade varje millimeter av min kropp och den personen jag var. Jag kommer ihåg att jag inte trodde att någon ville vara med mig, att jag inte förtjänade en vän eller ens min familj. Jag var en börda för alla. Så jag höll mig inne, för mig själv, och hatade. Mitt liv var hopplöst och ingen kunde hjälpa mig. Men jag kämpade mig upp, långsamt. För någonstanns i mitt inre sa någon att det fanns något mer.
Jag var livrädd på hösten då jag verkligen hade sökt in till lärarprogrammet, tänk om ingen tycker om mig? Tänk om jag blir sådär blyg och tyst, som jag hatar när jag blir. Jag ville inte förminska mig själv igen. Men jag bestämde mig ännu en gång: Jag är precis lika viktig och har precis lika bra saker att säga som alla andra. Och vet ni? Det gick! Jag är viktig, jag säger bra saker, jag kan vara rolig, jag tar för mig, och det bästa av allt: Jag vågar.



Jag måste bara berätta om den människan som är min klippa. Ibland tror jag att det är något magiskt med alltihop. Jag var 17 år och hade fått ätstörningar och hon tog min sjukdom, eller gav jag henne den. Hon gav mig sin förtvivlan och sina tårar. Jag dog innombords när jag såg vad jag hade gjort mot henne. Även fast våra ord till varandra hade tagit slut, och även fast vi hatade vad vi gjorde med varandra, så älskade jag henne mycket, någonstanns där inne. Så jag tog alla mina sista krafter och krigade mot maten och åt för att vise henne. Det här handlar inte om maten, utan det jag försöker säga är att jag försökte på mitt sätt visa att just henes ord var dem som gjorde ondast, och att det var henne som jag allra minst ville göra illa. Det var det sista jag gjorde innan jag gick tillbaka ner i djupet igen.
Och den här otroliga människan gjorde helt fantastiska saker. Hon sökte hjälp, hon byggde sig ett eget liv mitt i det fängelse vi befann oss i. Hon skaffade nya vänner, bröt sig loss litegrann, gav sig ut och reste, vågade släppa in kärleken igen, flyttade utomlands. Hon gjorde allt det där. Samtidigt som hon hela tiden hade en hand utsträckt till mig. Hon visade att hon skulle vara vid min sida, hålla min hand, torka mina tårar och klappa min kind. Och när hon fick mig att inse det här, samtidigt som hon visade att hennes välmående och liv var tvunget att komma i första hand nu, så hände något. Det var början på något unikt och vänskapen blev, med mycket tid, något jag nu inte kan förklara i ord.
Om jag tänker tillbaka lite, så tror jag att jag vet varför vår vänskap var så svår under hela uppväxten. Ja för det första så tror jag inte många barn, så små, får uppleva en sådan vi-lever-inte-utan-varandra-vänskap, jag tror inte vi visste hur vi skulle ta hand om den, eller ens vad det var förnågot och sedan tror jag att allt jobbigt bottnade sig i avundsjuka. Jag var så avundsjuk, jämt. Hon var bättre, på allt. så såg jag det. och det speglade sig ju i allting sedan. Förutom dom gångerna jag klarade av att mäta mig med henne. Jag var aldrig bättre, men några få gånger kände jag mig lika bra. Jag skulle kunna berätta så mycket om den här avundsjukan och att jag kände som att jag gick i någons fotspår hela tiden. Men det finns inget kvar av det längre. För i och med allt så lärde hon mig att man kan om man vill. Hon sa att jag kunde om jag ville. När det väl började sjunka in i mig, så började min kamp, min egen och jag fick börja bygga upp ett helt eget liv.  

Malin, 
Jag älskar dig.




En annan älskad vän mår dåligt den här gången, och nu är det min tur att finnas där. Jag ringde till en psykolog och hon gick dit. Så länge vi har pratat om det. Och det är det finaste man kan göra, mot sig själv. Jag vet att hon kommer lyckas. Jag vet att hon kommer må bra. Och jag ska gå brevid på vägen. Du är så mycket mer än du tror gosen, men det kommer du också att inse. Jag vet.

Jag har tänkt sjukt mycket på mina matproblem den senaste tiden. Kanske för att det var vid den här tiden det började, eller hade börjat. Fyra år sedan. Fyra år har jag levt med en ständig ätstörning. Jag minns den julaftonen. vi firade i Mofalla och Adam var med. Den var hur mysig som helst, vi spelade spel och sov över. Och jag visste inte då att det var något konstigt med mig, bara att jag inte tog om julmaten en extra gång som jag brukade göra, att jag drack vatten i stället för julmust och att jag inte ens smakade på julgodiset. Men jag hade ingen aning om vad det här var. För jag hade knappt hört talas om det. Och isf var det väl olyckliga människor som slutade äta? inte jag nej. Därför kommer man undan med det. Jag hade ju världens underbaraste familj, jag hade "vänner", jag var inte mobbad, jag hade världens snyggaste pojkvän som älskade mig. Utåt sett.

Jag minns så väl när jag stannade uppe en natt, när jag hade bestämt mig för att lägga av och jag, mamma och min syster pratade om det. Mamma sa att jag inte skulle gå upp i vikt för att jag började äta. Jag sa att det visste jag att jag skulle. Mamma sa att det skulle stabilisera sig när jag blörjade äta normalt igen. ( jag vet att hon borde sagt att det sitter inte i den jävla vikten, men jag begär inte det av henne ). Vad hon inte visste var att jag inte skulle kunna äta "normalt" igen. Att det fanns inget som var normalt för mig längre. Det hade tagits bort. Det enda jag hade ätit på senaste tiden var frukost och kvällsmat som alltid bestod av fil med russin,banan och krossat knäckebröd och två grova mackor med keso och grönsaker. Det va det enda jag tyckte att jag kunde äta, och det enda som inte gav mig brutal ångest. inget annat, allt annat för äckligt,onyttigt,fett och bara bajs. En tallrik med te.x kättbullar, potatis och sås skulle jag aldrig klara att äta, det var ingen normal mat för mig. Att äta lunch ute gick inte.

Det svåraste för mig efter allt det här har varit att se vad som är "normalt", eller "okej". Och under dom senaste åren har jag tagit mig framåt. Jag har varierat mellan att ge fan i den där jävla ätstörningen och bara äta allt, men det funkar inte att typ då äta en vanlig smörgås med smör och ost på morgonen, sen en vanlig lunch och en vanlig middag. Jag har inte gjort det på 4 år. inte en enda dag har varit sån! Då har jag ätit hundra kg godis m.m samma dag. så har det varit i perioder, i andra perioder har jag levt på det sättet jag vet är "bra", och också mått mycket bättre, men det vet jag att man gör. det är dom här smekmånadsfaserna som man kallar de tpå ätstörningsspråk. Jag har struntat i frukosten, druckit kaffe och redbull och rökt istället. kanske ätit nån smörgås, sushi, eller en dietbar. eller ätit frukost, sen lite godis på kvällen för att känna att inte ätstörningen håller mig i handen. Men det gör den, hela tiden.  Sist var det från 60 kg till 50, denna gången från 70 kg till 60. Den här sjukdomen syns inte. Och den här gången blev det för mycket för mig med allt jävla snack runt omkring med folk som tycker dom är fula, för tjocka, måste börja träna, ska sluta med godis. Jag orkar inte sånt. Och när man blir matad med sånt så kanske inte alla människor kan stå emot. Men det unerbara i det hela är att jag denna gången var medveten, hela tiden. Jag visste ifall jag ljög någon gång och försökte att inte ljuga, jag såg när jag ljög för mig själv och jag märkte att jag gjorde prevcis som förra gången. Tog bort allt och valde några få saker som jag ansåg nyttiga och det är då det enda jag kan äta utan att falla tillbaka i det här överätar-träsket.


Jag tror jag har bestämt mig på riktigt nu. det känns verkligen så i mitt inre. Förut har jag alltid haft en liten gnagande tanke på att jag ska ta tag i mig nångång, ska ändå försöka gå ner lite i vikt för att det vill jag ju faktikst. tänkt att jag ska börja med morgonpromenader, eller träna mer, gjort scheman osv. Lite i smyg sådär.
Alltid tänkt att man kan ju hoppa över några mål, ha en dag i veckan man skiter i att äta, strunta i att äta på dagen om man ska supa på kvällen osv. Men igår, så satte jag mig ner och skrev ner (Lite som när jag gick hos Staffan) massa olika frukost alternativ som är helt "normala", typ :vilket bröd som helst, valfritt pålägg på det, fil och musli, ägg, osv. Sen skrev jag ner lite olika luncher och tillslut skrev jag ner massa olika middagar te.x fiskbullar med ris, potatis och fisk, köttfärsås och spagetti. Det här var nog det svåraste jag gjort hittills, jag satt där och bara tänkte på: hur faan ska jag kunna äta spagetti och köttfärsås utan att bara känna mig helt misslyckad? (inte just så men jag vet att en vanligdag skulle jag tycka att det är försöra-dagen-mat och äta en chipspåse efter det bara för att). När jag hade skrivit ner alla olika vanliga maträtter gick jag ut och rökte och kände att det här skulle bli en utav mina största utmaningar. Att verkligen tvinga mig själv att äta tre vanliga mål, inte känna att dagen är misslyckad. Eller att släppa taget om alla mina dagar då jag bara har moffat för att veta att jag sen på måndag ska ta tag i mig. eller släppa mina dagar då jag bara ätit en smörgås och känt mig sjukt nöjd.

Men vet ni, det känns också helt underbart. det känns som det bästa jag kunde göra. Tänk att jag kasnke ska kunna se vanliga måltider på ett vanligt sätt. Jag blir fylld av lycka bara jag tänker på det. Den här gången ska jag lägga ner både min själ och min energi på det här. Det här året är det dags att släppa all den där skiten som jag alltid har gömt i mitt inre. Jag vill inte leva i min dubbelmoral där jag ena stunden pratar om att jag hatar den här utseende hetsten samtidigt som jag gör precis tvärtom och lägger all vikt på den. Jag vill känna mig sann mot mig själv. Älskade vänner,  jag hoppas ni är med mig på vägen.

Gick upp sju imorse, nu är klockan halv två på natten men jag är inte ens trött. kan bero på mina 3 energidrycker jag har druckit nu ikväll. Men hur bra är inte det då? Jo super bra då jag har fått all min ÄCKLIGA disk diskad, städat toan, och ja städat lite överallt faktiskt. Också skrivit en att göra lista nu. Känns som man har fått lite mer struktur. Listor kanske kan börja bli min grej.

Der är krispigt ute. hahaha låter inte det sjukt kul? jo :)


jag är på superhumör här bort i Johanneberg och bara helt förälskad i min lägenhet med tända ljus och melissa horn i högtalarna. Ljuvligt.

Det bästa av allt är att jag tror att jag har lärt känna mig själv så pass väl att jag vet när det är nog, när det är tid att ta tag i sig själv och de grejerna man har att göra. för längesedan lät jag allt bara bli överväldigande stort och jag själv gjorde mig liten, och till värsta offret och sa till mig själv att jag ändå inte kunde göra något för att, för att och för att. Jag hade alltid ursäkter. Nu letar jag inte ursäkter längre, hellre insikter :)


jaja mys på mig.

Den här bloggen går ut på att peppa mig själv, eller spy galla på allt jag tycker är jobbigt, eller bara skriva om allt jag älskar. Hmm det är skönt att skriva.


Den här texten, alltså den här texten. Om inte den handlar om mig just nu så heter jag fan Arne weisse hela 2010.
Den är ju helt underbart äckligt Emma.


Det är dags att tänka efter, och jag vill inte följa med. Jag ville vänta tills du fråga, och du frågade tillslut. Och jag hörde sånger i mitt huvud men dom kom aldrig ut. Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig, och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig. Men du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig! Du ville prata här om dagen, och helt plötsligt blev det tyst, och jag undrar vad som hände, vi som skrattade nyss. Nu tror du säkert att jag hoppas på något som aldrig ska bli av. Men jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav. Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig, jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig. och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig, Men du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig. Vi tar en paus och lämnar rummet. Nu släpper du min hand, på varsin sida av vägen som en främling för varann, jag vet precis vad du känner. Fast du aldrig sagt ett ord. Du har viljan att bli större, här är du redan stor.

Snart jul. jag och sofia ska handla klappar imorgon, och sen ska jag kika på lägenhet. och sen bara njuta av min lägenhet på kvällen innan jag åker till skövde. SKa bli skönt att åka tåg iaf :)
och mysigt att träffa familjen så klart. Det blir skönt att åka dit, men ännu skönare att åka hem igen.
Det blir en lugn juldag för mig, med en trevlig förfest men inte ut på krogen. Kanske samma på nyårsafton.
Känns skönt att bara kunna se framemot något utan att supa ner sig. Det är ju annars min grej. Meeeen man kan kanske lära en gammal hund sitta ändå.

Livet känns rätt mysigt, massa snö ute som gör att himlen lyser.



Han stod nedanför, jag skulle bara lämna tillbaka hans kort. Jag hade mysbyxor som är blå, fula och alldeles förstora. Han hade sin svarta trench-coat (stavas det så?), sina svarta spetsiga skor, ljusblå skjorta, kavaj och blå halsduk, och dom där ögonen som liknar en igelkotts ögon, bruna och djupa på något sätt. jag kan inte förstå dom där ögonen. Jag kom ut och han tog in mig i sin famn och pussade mig. Snosade på mitt hår, och på mig, sådär som han brukar göra och sa att jag luktade gott. Han killade mig under halsen och jag rös. Jag fick en puss till och sen åkte han i väg i bilen. jag gick in, och upp till mig och log åt att jag faktiskt har en egen mysig lägenhet som jag mer än gärna sover i, även fast jag skulle sova själv.



Bara för att man är själv är man inte ensam. Man bara umgås lite med sitt eget sällskap. det kan vara väldans mysigt :)




Hur mysig är inte min bokhylla :)

kl är snart halv fyra, nattetid, inte okej. Eller ganska okej ändå. Har legat här och kollat på SVT play, maraton med plus och sverker. Han är för goo den där sverker :) honom gillar jag.


Annars har jag varit inne hela dagen, förutom när jag gick och handlade. och missbrukat mat/godis/chips i en vecka nu. eller mer kanske. Men ska man ta tag i det imorgon kanske? Just det där ta tag i hatar jag. För allt det där handlar ju om att man har en anledning till att göra det. Och vadå ta tag i? Men jo jag mår ju penis av det här :P har dock mest sett komiken av det idag, det är ju ganska skönt iaf. Var ute och gick en timme förut också bara för att det är ju bara så. aa jag vet inte, det är min terapi. Men brukar ju lägga ner det när allt känns skumt också. blir så. antingen är allt toppen, eller botten. thats my name. Men jag har bara varit så trött, sen så borde det varit lingonvecka för ett tag sen, men inte det heller. känns väl också sådär okej. men kan ju ha att göra med att jag varit deppig, stressig eller ätit/sovit konstigt. Jag känner egentligen inte att något är speciellt dåligt, men massa små saker bildar hög och jag blir väl stressad någonstanns ändå. 1. Jag är snart hemlös, 2. Det går inte att få tag på en lägenhet 3. jag måste åka till skövde 4. jag har inte handlat julklappar. 5. jag är skyldig mamma pengar. 6. jag är typ pank. 7. Jag måste ha skrivit en tenta på 5-8 sidor om två veckor. 8. Jag har inte läst en enda utav 7 böcker som vi hade som obligatorisk litteratur, inte ens en sida. 9. Jag är tjock. 10. Jag har massor av disk som täcker diskbänken. 11. Jag har malar i skafferiet ( som jag nu mer aldrig öppnar då jag inte orkar ta tag i det. 12. Jag har köpt massa mat som jag inte äter upp och som blir gammal. 13. jag har vitaminbrist men är aldrig sugen på att dricka mina vitaminer så jag skiter i det och dricker cola eller saft ( VAR FAN ÄR MINA ÄLSKADE ENERGIDRYCKER.) 14. jag vill sluta röka (lite halvt) men då går det ju inte. 15. Det var länge sedan jag träffade en kille som jag på riktigt tycker om och som p¨riktigt tycker om mig tillbaka.16.var är min merre?! 17.  Och med det så ska jag fira jul med 4 kärnfamiljer, klappar till barnen är viktigt, aktiviteter för barnen är viktigt, att inte gå på utedass för barnen är viktigt. yaaaaaaadaaa yaaaaaada. haha och man kan ju undra varför jag stänger in mig med en pizza, cola, chips och godis varje dag. Hmmm :P

Äh förfan, ta tag i dig emma.

men hon är ju för söt ibland, och det är ju tur det :)

 

Underbart mysig fredag på kransen :) vin, choklad och gott sällskap och massa skratt. skönt helt enkelt.

Och en svart liten bil med en logga på som jag såväl känner igen och som får mig skakig i hela kroppen. Tänk vad det inte är lätt jämt, men tänk också att man har lärt sig att ta när det är svårt. Det är ju däremot helt skumt vad folk/ens närhet inte är nyfikna. när man träffar "någon" gör man verkligen det i sin egen lilla värld. Jag vet att jag alltid har tänkt så, att något som tar upp hela ens tankeverksamhet inte rör nångon annan i ryggen. Jag undrar om jag är likadan. jag hoppas och tror inte det. Men sen älskar jag också detaljer. Alla dom här detaljerna är bara mina egna, och det är konstigt. Men jag låter dom vara just det, mina.


Han satt där i bilen, lyset på och jag klev in. Träningsbyxor, tröja, halsduk och joggingskor. Inte okej :) så inte okej att det blir okej. Så sött att man inte vet vad man ska ta sig till och så sjukt nördigt. Han tyckte jag hade en fin jacka, just den jackan vi hade skrattat åt precis innan och tyckt att det lös 14 om den, och som jag hatar. ironin i det, haha. Och han klappar mig på låret innan jag ens hinner fråga mig själv varför han inte rör mig. Och vi pratar om just ingenting. Vi kommer hem till honom och det är lite stökigt som vanligt och inte alls bebott. Men jag tänder ett ljus och vi lägger oss. Jag får fram massa smarta saker, kan ha berott på den halva vinflaskan men ändå. Och han blir blyg och säger det. och vi får inte fram nått värt, utan gör mest det vi sa att vi kanske inte skulle. Han sa att det hade gått fort. Och jag vet inte vad jag tycker, eller känner eller om man känner nått alls. och jag vaknar, sätter på nyhetsmorgon och han håller om mig och pussar mig emellanåt tills han sättersig upp och ser sådär barnsligt nyvaken ut medans han kliar sig i ögonen och jag får en puss till. efter ett tag går jag och handlar frukost och kommertillbaka med goda mackor och juice. Han rör mig hela tiden. om jag står och skär mackor klappar han mig vid magen, eller smeker mig längs kinden. Jag får en puss och ett leende bara jag frågar och han snusar mig i håret och nacken hela tiden. Och när jag säger att jag ska gå håller han kvar mig och säger: 2 minuter mus till och vi skrattar ( skulle kanske varit mys där ). En kund ringer och jag kan nästan inte hålla mig då jag tycker han låter sådär otroligt vuxen och svänger sig med ord som det känns som någon minister i nått utskott skulle använda. Men det har sin charm. Det är nog det han har, charm och otroligt bra hand med kvinnokroppen :) Det är nog inte något annat. Och ännu en lärdom för mig.


Men det vet jag nu, jag har länge tänkt och kanske träffat någon som har sagt att man behöver inte pussas och kramas hela tiden och att jag har tänkt att näe det behöver man väl inte. BULLSHIT. det finns inget man där. Vissa kanske inte behöver det. Men är jag med någon som jag tycker om VILL jag pussas och kramas, mycket. Herregud, det är ju super mysigt och ja, hur kan man hålla sig i från det? behöva och behöva, man ska iaf inte hålla sig ifrån det om man gillar det. orka det. Näe. Sen får folk vara som dom vill, men jag tycker att det är sjukt mysigt när man går förbi varandra att bara ta runt den enas midja eller vad som. Och jag skulle ju bara tycka det var jobbigt om jag träffade nån som inte gillade att hålla på och gosa. (nu menar jag inte att man inte kan hålla händerna ifrån varandra i en mataffär eller sånna grejer, men bara den här vardagliga mysigheten. jag ÄR mysig och kärleksfull i handling och sätt mot människor jag tycker om och det ser jag som något fint. Sen också så menar jag inte att denna mannen gör det på nått sätt av kärlek, han kanske också bara är sån. har man en mysig tjej hos sig så är man mysig typ. och jag tror absolut inte att det är tecken på kärlek. för det är det inte. Och det är ju så mycket annat där som saknas. Men den grejen är iaf en grej som jag har saknat. någon som faktiskt vill pussas direkt när man vaknar, eller som pussar en på pannan ibland, eller håller ens hand. Det är mysigt. Ingen fara med den grejen, inget utnyttjande, inga löften. Men jag kan ju inte komma i från att jag gillar det :).

tack för att jag är tillbaka här, i göteborg. Skövde ger mig bara ångest. och nu har äntligen lugnet lagt sig. att jag gör vad jag vill, när jag vill och hur jag vill det. otroligt befriande tankar. Jag gillar att det är spännande här.
Lite som att man är på väg, men man vet inte vart. Och när jag var ute och gick i skövde igår kväll kände jag bara gråhet, korsvägen var alltför långt borta med sina vackra ljus och spårvagnar. Jag har hittat mina speciella ställen här nu. Speciella och speciella men konsum på avenyn som är öppet till 23.00 varje dag är ju inte helt fel :) Man kan iaf bara vara här, utan massa krav. är kanske inte krav i skövde heller men jag pallar det inte bara. mitt psyke är inte så starkt att jag kan känna glädje där, än. Fast familjen ger ju en såklart kärlek. Annars skulle jag inte åkt dit. Men dom är ju bland de bästa som finns. Härligt att sitta uppe länge med mamma och bara prata på natten. Vi är nattugglor båda två och min kärlek till henne är gränslös.


Jag tänker mycket på att jag är falsk och att jag ljuger hela tiden. Men jag har kommit på att det nog inte är riktigt så fallet är. det jag menar är att jag är kass ibland och bra ibland. Eller aa realist ibland men sjukt naiv ibland. Därför känner jag mig som att om jag säger en sak som låter helt sjukt bra, ochs om jag vet är bra, sen gör man tvärt om. då känner man ju sig jäkligt pissig. Och därav kommer det jag menar. Men jag är nog bara mänsklig och försöker.

Idag skyndade jag mig till tåget, fick 1 och en halv timmes underbar tåg tid med en bra bok. Jag älskar verkligen att åka tåg. Sen har jag bara varit hemma och njutit av min lägenhet. och lugnat ner mitt sinne. Och det känns så mycket bättre nu. Man kan skapa nått fint mitt i allt iaf. Har precis laddat in lite bilder som jag tagit på mig med mobilen, som jag brukar titta på ibland och bli glad :) haha jag är så gatusöt :D och jag har en väldigt sne tand, men vad gör det :) hade inte sett den som såååå sne dock :P Men det ger karaktär till mitt ansikte kan vi säga :) jag är gosig, och pensionärs-aktig då jag idag har legat och njutit av debatt på datorn, följt av sommarpratarna och haft en mysig bok här och tända ljus. Men jag gillart :)

tryggheten i sig själv är viktigast. ibland fångar man den, även om det är korta ögonblick så njut :)

Det här skrev jag förra året på våren. Jag jobbade på p4 och bodde hos mamma o pappa.
Det var helt sjukt att läsa det här. tänk att jag tänkte så mycket då också.


"För roller är nog det värsta jag vet. Varför skapas dom? och framförallt, varför skapas det roller som man egentligen inte alls vill vara i? Och ni som aldrig någonsin har behövt tveka på roller, eller som alltid hamnat rätt från början förstår väl inte ens vad jag pratar om. Ja, jag var en av dom förut. Jag var nöjd. Men framförallt var jag nog bara ung och dum. för jag skulle aldrig ens reflektera över det. Jag kommer ihåg att jag läste lite om det på gymnasiet i Psykologi A, men det rörde mig inte ens i ryggen. Jag trodde att jag hade min roll. Även fast jag inte gillade det så accepterade jag det. Det hade blivit så, och jag trodde inte att det någonsin skulle kunna förändras.

Egentligen vågar jag knappt tro på det nu heller, men hoppet finns där. Och det är nog en lång bit på väg, trots allt. Och viljan av att inte stanna där man inte mår bra. Min roll hos er är kass. Jag är ingenting, precis så känns det. Jag är väl den som alltid finns där men att det nog inte betyder speciellt mycket mer, kanske. Och är det så man vill vara? Det är absolut inte så jag vill vara. för det är så jävla illa. Och det gör mig så himla illa. Av att vara något som kanske inte spelar så stor roll. har jag någonsin varit den personen som inte vill spela roll? Nej, för mig är det lite på liv och död. Och jag vet att det inte är bra, och det ska jag få bort, för man kan inte vara sådan, men nu har det blivit så. men däremot vet jag vad jag söker nu, och jag vet hur jag är. Och man ska inte ta att bli behandad hur som helst bara för att man inte känner att man inte har något annat, och att man är rädd. jag är ju sjukt rädd. Rädd för att det inte ska bli bra, för att det alltid komer kännas så här, rädd för att inte hitta folk som fyller det jag behöver. Är det då kanske jag som är en gnutta sjuk i huvudet och har blivit skadad av att inte duga? Det är jag nog mest rädd för, men däremot så är det ju ingen som säger att det inte går att arbeta bort. för det måste väl gå. Men det sjukaste av allt är att jag inte har kunnat se vad det är som är så fel, för det gör man ju inte när man är mitt inne i något. Man kör bara på och hoppas på det bästa, och man vågar inte riktigt bryta sig ifrån det för tänk om det blir värre? Men tänk om det ähär är det värsta för mig då? Tänk om det är därför allt är som det är? PLUS all skit som jag bär med mig från förut och den ryggsäcken är grymt tung att bära, plus mitt motstånd för att inte vara kvar i det här. Mitt liv är helt sjukt. Det känns lite nu som att jag står utanför min kropp och bara tittar på, jag ser allt vad som händer. Och jag hatar så mycket. Jag hatar hat. Vem vill hata? ELler det kanske inte är det jag gör, men all skit som finns läggs i mig son en enda stor jävla suck. Och jag kan bara sucka åt alltihop. För det är bara piss. Jag vill inte att det ska vara såhär? Tänk om allt bara ska vara sådär som det är här? Hur många gånger använder jag inte orden tänk om? Men sen finns det vissa människor, som jag ser upp till mest på jorden som säger att det inte är det. jag har bara hamnat fel nu. Det är annorlunda, och du kommer för se. Men då blir jag ännu lite mer rädd, och tankar som; tänk om det verkligen inte är jag som duger? eftersom jag inte blir behandlad som jag vill bli behandlad? Att te.x vänskap för mig är så mycket mer än det som finns här. Men tänk då om jag aldrig blir omtyckt på det sättet som jag tycker om människor? det här är endast en liten del av min tankeverksamhet. kanske en stor.

Däremot, när jag tänker lite mer än näsan är kort så har jag väl små insikter. Tillexempelt mitt jobb. Jag tjatar mcyket om mitt jobb, som själva jobbet egentligen är ingenting. man utvecklas ingenting alls just av jobbet, och du behöver inte använda hjärnan för att servera lite mat tillexempelt, Vilket kan vara skönt såklart. Men anledningen till att jag gillar mitt jobb så pass mycket är nog för att jag har kunnat ta den rollen som jag är. Jag är ju bara mig själv. Jag har fått en roll som är värdig, en roll som jag är och som bara speglar mig utan att jag någonsin behöver tänka på att jag kanske sitter tyst lite när alla babblar på som höns. Det känns ingenting i mig där, för det är bara jag. samtidgt som jag verkligen kan prata vitt och brett om mig själv, skrattar mycket, lyssnar mycket och berättar saker. Och en person sa till mig igår att jag alltid var så glad och alltid log, även fast man bara hälsar. Jag sa att han skulle ge sig och underade om han menade ironi. Men han sa att han inte gjorde det, att jag var glad. Och idag sa några andra att jag var så söt och alltid var precis som jag är, och att det var så skönt. Och det är inte det att jag ber om bekräftelse, tror jag och hoppas jag inte. Men det är väl mest det att jag ösnkar att folk kan se mig för mig. Och tycka om migför bara mig, där jag inte behöver vara någon annan. Och när jag väl känner så, så blir det oftast bra. Men det går ju inte att ändra en roll när man redan fått den, eller det är iaf sjukt svårt. jag vet det redan av erfarenhet plus vad jag har läst. Men såklart så tar jag ju det för vad det är. Men det kanske är lättare att göra på ett jobb, för man har inte samma relationer som i verkliga världen? Äh jag bara svamlar, och jag ber inte att någon ska förstå mig, men jag försöker bli lite klokare på mig själv, och inse lite saker. Lyckades väl sådär, men jag har nog kommit en bit iaf. Hoppas jag."




-

Det här skrev jag också då nån gång, då hade jag börjat gå hos staffan. Jag ska verkligen aldrig glömma staffan :)



" Och fredagen kom, och jag tackade. Är det inte bara helt underbart att det finns folk som utbildar sig för att hjälpa människor som har det jobbigt på något sätt? Som gör att man kanske ser lite klarare och som drar upp en från den där vattenpölen som kanske känns som ett helt hav. Jag är så otroligt tacksam. Tacksam räcker inte ens.
Däremot önskar jag bara att inte så mycket skulle handla om pengar. Visst, har man ett jobb och bor hemma så är det ju lugnt. Och det ÄR värt alla pengarna och mycket mer, men tänk på dom som inte har pengar men som kanske mår jättedåligt, men inte har råd? ska världen verkligen vara så? kanske ska fundera på en politiskkarriär och rätta till det där :)

Jag längtar redan till torsdag. Men det bästa är väl kanske att jag även vill ha den här veckan för att se hur allt går. För att göra det där. Och för att drömma. Helt klart ska man inte vara kvar i något, när man tillochmed vet vad man vill. Jag är ju bara rädd. men jag fick vara rädd. Men rädslor är till för att övervinnas, små saker som man vill uppnå ska man göra, tills man kommer dit man vill vara. Och man ska känna sig stolt när man nått upp det där lilla. Att prata med någon om något man verkligen inte vågar, att säga hur det känns fast att man känner sig dum, att resa och se världen och träffa folk helt själv bara för att man vill. Att inte leta efter denna någon , för det gör inget om man inte hittar honom. Men däremot ska man inte stänga dörrar, för det kan ju faktistk komma något bra ur det hela. Allting är ju inte bara skit för att det har varit det, eller för att andra säger det. Skaffa din egen uppfattning och följ livet så som du faktistk vill att det ska vara. Det är okej att vara rädd, men ju mer du faktiskt vågar och övervinner desto stoltare blir du över dig själv och desto bättre blir ditt självförtroende. Det handlar inte om hur snygg du är, utan hur du vill leva ditt liv. Hur du mår bra och hur du ska göra för att uppnå dina mål. Vad är egentligen viktigt i livet? Du kommer vara ful nångång ibalnd och känna för att inte gå ut, du kommer vilja försöka få på dig en storlek mindre bara för att. Men vad fan spelar det för roll? Lev gott, lev väl och må bra. Utför saker i livet där du sen kan klappa dig själv på axeln och säga: Shit vad jag är bra, jag vågade trots att jag trodde det skulle vara så svårt. Det man inte förstår är ju att dom sakerna för en framåt, annars är du bara kvar i det här du redan är i.
Det är helt sjukt att jag aldrig har tänk på att drömmar och mål, eller vad man nu vill med livet är så viktigt. Det ä rju så lätt att skjuta det framförsig. för vi är ju här nu ändå. Det går inte att göra något åt. men det gör det ju faktiskt. Och när man inser att man faktiskt kan om man bara vågar och vill så känns det, underbart. Och jag har sökt in till skolor, även fast det skrämmer mig allra mest att flytta någon helt annanstanns med helt nytt folk, oså jag. Så har jag ändå sökt in. Han tyckte att jag skulle bocka av en grejj på vad jag kan göra, och känna mig bra. Jag kände mig bra.  

Vem är egentligen huvudpersonen i ditt liv? dina behov, dina mål och drömmar kommer först.



Och  du min älskade vän som en gång hade ett genuint (stavas det så ) intresse för lakrits och hallonbåtar med inandningsljud, du ska veta att jag tänker på dig varje dag.  Och om jag ibland säger hårda grejjer är det aldrig för att vara elak. Jag vill bara att du ska förstå eller iaf se lite från mitt sätt att se det utifrån, och även om du inte gör det så har jag iaf sagt vad jag tycker. Sedan om jag ofta är lite klumpig kan ju disskuteras :P . Men det är ju endel av mig. Men allt jag gör är av gränslös vänskap och kärlek. Förlåt om det inte märks. jag kommer vara evigt tacksam för att du faktiskt har dragit mig i armen och knuffat bort mig när jag bara har stannat på vägen för att bli överkörd av första bästa långtradare. tack för att du ringde det där jobbiga samtalet till en som kan hjälpa mig, för jag hade nog aldrig ringt. tack !


tack alla mina underbara vänner som har tålamod med allt vad som är jag. "

Jag har varit bakis hela dagen, legat i sängen hela dagen förutom då jag gick och köpte pizza och godis. Och tv:n har varit min vän, och datorn. Sjukt vad jag lider av bakisångest. men mot kvällen känns det alltid bättre och nu mår jag bra och har tänkt på livet. Jag tänker ofta på det :)

Jag vill lite bara skrika ut min tacksamhem ibland, det tänker jag nästan mest på. Hur tacksam jag är och att jag vill att alla som finns runt mig som jag tycker om ska veta hur mycket jag verkligen tycker om dom. Men någon har sagt till mig att det märks ändå, att tex min mamma vet hur mycket jag tycker om henne. Men jag tror inte att hon kan förstå. Men det kan jag ju inte gå och grubbla på heller :) Man får försöka visa hur mycket man tycker om dem som betyder nått, så är det. Jag är överfylld med kärlek tror jag. Och jag delar ut den i kramar. Jag älskar att kramas. :)

Jag lyssnar åter igen på Lily Allen, jag tror jag vill att min dotter ska hete Lily om jag får någon. Det är väldigt vackert. Och hon är förresten det snyggaste jag vet. slarvig perfektion.

Gårdagen var så himla himla bra. Det var fredag, jag var trött men tog mig till skolan ändå. där var det inställt så jag gick till stan med mig själv och provade kläder och tittade mig själv i spegeln för jag var fin :) länge stod jag där och njöt lite av mig själv. (om ni tycker jag låter idiotisk när jag berättar om att jag tycker att jag är fin så skiter jag iofs i det, men jag är bara så ovan vid den känslan. den påminner mig om när jag var 16 och verkligen alltid speglade mig och tyckte jag var fin så som jag gjort hela livet. Jag älskade att spegla mig från att jag var 3 år, sjukt söt tjej var jag som alltid tyckte jag var fin när vi fick hem skolfotona och jag sparade alltid den största bbilden och mamma sa att hon älskade att jag tyckte jag var så fin. Och hur fint är inte det? ) jaja nog om det.

Sen iaf så tränade jag, var fortfarande trött, tog en fika med en killkompis. vi pratade bort några timmar med kaffe som senare blev till en shoppingrunda som sen blev till ett glas vin och som blev början på utekvällen. men först drog jag hem och gjorde mig iordning. Svarta tighta stuprörs jeans, vitt linne och ett rött litet skärp och klackar. SJUKT FIN :) sen åkte jag till förfesten, på spårvagnen satte sig en man och typ friade till mig. hur ljuvligt är det inte att man bor i en sån här stad där folk ändå kommer fram och pratar. jag tycker det är fint. sen att vi iofs var lite dragna kanske hade med det att göra men aa. spårvagnar är en plats för möten känns det som. :)

Kom iaf till förfesten, fem killar var där två utav dom homo eller bi. och jag bara tycker så mkt om en av dom. han är verkligen precis sådär fjollig så jag bara skrattar hela tiden. sjukt bra energi har han iaf. Direkt när jag log sa han att jag hade ett fantastiskt leende. och aa hela förfesten kändes bara full av komplimanger som vi gav till varandra. Inte för att man är intresserad av varandra, men bara att man säger saker man tänker på tycker jag är bra. det är fint :) sen så har vi ju en lucka på utekvällen där :P men kom tillbaka till minnet vid MCdonalds där runt fem snåret på morgonen där vi avslutade med mat och sen taxi hem. ramlade ett antal gånger på mcdonalds golvet också, sjukt ont har jag nu. och mitt linne är fullt av ketchup som jag skrek ut att det var mens. jaja :) det här kanske inte låter så skoj men jag gillar såna här spontana utgångar, dom är bäst. Och jag är verkligen nte van vid att festa typ med ett härligt killgäng där allt inte handlar om att ragga eller sex, eller där tjejer är dryga och kollar vem som kan få den snyggaste killen. Det ska bara vara leenden, vin, skratt osen lite deeptalk på det kommer man ju inte ifrån. Men ,men det var min natt iaf.

Så imorgon är det söndag, skönt att helgen känns lång. jag ska njuta av mitt eget sällskap lite :) sen adventsfika med Sofia och resten står väl i stjärnorna :)


jag är duktig :) men jag är rädd ibland, men det får man vara.

sovgott

nya underbara krafter i hela mitt inre :) Alltså insikter är verkligen bland det bästa. Jag tror verkligen vi ( för att sitera Benny ) är här på jorden för att lära oss massa saker. Och man lär sig ju hela tiden. Haha passar bra för mig att bli lärare känner jag när jag sitter här och skriver såhär :)

Jag måste bara berätta om min guide som jag har funnit nu också :) eller vet inte om jag har funnit honom, men jag tror att han finns där, just för mig. Om man vill tycka att det här låter som hokuspokus så varsegod, men jag tycker mest att det låter magiskt. Iaf :

En del i din livsplan utgör de förälskelser och kärlekar som du ska möta i livet. Din Guide vet vem du ska träffa, varför och om det kommer att hålla. När det är tänkt att du ska träffa en partner arbetar två guider för högtryck. De jobbar för att sykronisera era möten så att ni verkligen ska träffa varandra. Även om du i stunden inte förstår vad syftet var med en viss händelse så kan du vara säker på att det finns någon mening och du får alltid svar. Förr eller senare. Du får kanske inte besked i de frågor som tynger dig, men du kan få en insikt. Ibland lyssnar du inte på Guiden. Han/hon är din andliga förälder, och det är väl inte alltid vi gör som våra föräldrar säger och vill? Ibland gör vi saker som inte är bra för oss. Det gäller att säga nej till det som du inte känner är rätt. Du måste lyssna på dina inre signaler. Din Guide styr inte helt och håller. Du har fortfarande fria val att tex gå in i ett förhållande eller inte. Men på båda sidor jobbar man hårt med att få till det som faktiskt står skrivet i din livsplan. Sedan finns det givetvis tillfällen då det inte blir rätt. När du blir kär i kärleken och inser att det inte är något att bygga på. Det är då du ska tänka: vad lärde jag mig av detta? Kanske är det nödvändigt med vissa insikter innan du träffar rätt.

Guiderna romantiserar. De ser det posititva i livet. De vill att du ska älska dig själv så mycket att du inser att du är gudomlig. Då möter du sann kärlek.
Guiden är aldrig straffande. Det finns inget misslyckande när det gäller kärlek, bara kunskap att inhämta. Du lär dig med tiden och tyvärr är vi extremt bra på att straffa oss själva. Du är själv din strängaste dommare.
Du agerar efter de kunskaper du tagit till dig. Kanske behöver du en reparationskurs, men isf finns tid till dettas. Du får allt som är bra för dig, braa du vågar be om det.

Att inte se tecken är att underskatta sig själv. Men både hjärtat och hjärnan måste vara på samma våglängd och ha kommit fram till samma beslut. Kvoten måste vra fylld, annars uppfattar man inte tecknen, hur tydliga de än är. - Valen gör du själv, guiden hjälper sig att läsa skyltarna du har på din väg.

Den som bär en annanas hjärta är både rik och modig

Kärlekens språk är inte lätt att förstå, för det sitter inte i huvudet utan i hjärtat

Om du vågar älska sig själv så ger du andra den möjligheten också

Den som älskar ditt hjärta bär det varsamt

Kärlek är när ingen går i dina fotspår utan följer dig på vägen

Allvarligt talat, hur vackert är inte det där? Jo det finaste jag hört. ska nog göra tavlor av alla de där sakerna som han skrev. :) man blir ju lycklig av att bara läsad det. så läs dom igen :)

 

ajja jag tänkte bara säga att jag är så himla stolt över mig själv. Och så otroligt tacksam för alla fina människor jag har runt mig.

 

Kärlek är ett av de stora mysterierna. Livet är en skola och den stora läromästaren i livet är kärleken. Det är när vi älskar som vi får den ultimata speglingen av vad livet vill att vi ska lära oss mer om. Ju mer vi tror oss kapabla till, desto större svårigheter råkar vi ut för. Guiden prövar oss för att vi ska växa. Så var tacksam för den du träffar. Han/hon som finner (vinner) ditt hjärta. Den du har mött kanske utsätter dig för stora prövningar, men då erhåller du också stora lärdomar. Du kan aldrig ändra på någon annan, men du kan ändra på din egen världsbild.

Näe nu ska jag läsa min nya bok vid mitt köksbord med tända ljus :)

Lily Allen - Who´d have known , absolut underbar låt.