Lonito

Åh jag fick en bok av min älskade syster idag :

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Och det kan ju vara det bästa citatet jag har hört på längelänge.

Hon skriver så bra om att vi i dagens samhälle ser lyckan som ett normaltillstånd. Det som man ska uppnå. Och att allt det där onda och jobbiga man går igenom är det onormala. Men det är liksom inte onormalt. Alla människor går igenom kriser, sorger, ohälsa på ett eller annat sätt. Hon beskriver acceptansen. Att det inte alls är lika med att nöja sig eller lägga sig ner och dö. Men att det är i acceptansen vi kan gå vidare. Att på riktigt insé att man kanske faktikst har gått igenom nått svårt, att livet är tungt här och där och att inte förneka. 
jag har bara läst lite i början men det finns iaf mycket klokt. Längtar lite tills imorgon när jag ska få sätta mig på ett fik med en kaffe och forsätta med den.
Men innan dess blir det jobb och nu väntar radio ett och sängen.



lite bilder från den sedan mycket suddiga lördagskvällen :)



 

jaa nu sitter jag o gör i ordning mig för utgång med jobbet. känns sjukt trevligt faktiskt :)
lyssnar på basshunter och taggar lite.
blev sjukt nöjd med mn ögonsminkning förresten.
nu ska jag bara välja kläder. ful i allt idag. men det skiter jag faktiskt i.

Var noga med vems råd du följer. Men ha tålamod med dom som ger dom. Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dem är som att gräva fram det gamla ur sophinken. Torka av det, måla över de dåliga sidorna och återanvända det, för mera än det är värt.


Och jag lyssnar på steget : Du kommer rädda mig och göra mig hel.

Fast nu blev det kanske inte riktigt så. Det blev tragiskt och inte magiskt, som det var tänkt från början. I klackskor och det var söndagmorgon och ungefär november fast förr förra året. Och på vägen ner för backen där han bodde köpte jag en redbull och tog min första cigarett på alldeles förlänge för jag ville inte att han skulle veta att jag rökte. Och allt kändes så himla himla spännande.
Efterklok som man såklart alltid är, så ska jag nog säga att det inte var värt det. Eller nog, det var inte alls värt det faktiskt. Däremot ska jag ändå säga att människan i en är så väldigt bra. För den repar sig, den vill liksom hitta tillbaka, eller hitta till något nytt. Och kan man bara ta det där jävligt svåra, stora, helvetiska klivet och säga NEJ TACK. så blir det lättare att finnas till. Att finnas för sig själv. Att välja bort är nog det svåraste, men också det bästa väldigt ofta. Väljer man bort får man kraft att välja till. Efter ett tag alltså.


Och jag har föralltid valt bort dig.
Du ska aldrig få vara eller ta en endaste liten del av mig.
För jag är något man ska förtjäna.

inte somnat. gos på den. eller inte. men nu är det typ en timme kvar till vårdis öppnar. emma ska nämligen gå på drop-in o betala EXTRA pengar till, för att typ få köpa sömntabletter. det kan inte vara sunt att ligga vaken till klockan sju på morgonen. dock går nätterna jäkligt fort. det kan man inte tro. men nyss var kl tre. 
så nu knäpper vi händerna en sista gång, för att våren ska visa upp en annan sida. i will not try en gång till så att säga. återkommer i ärendet. nu ska jag göra mackor o kaffe. 

gomorrn. 

Den här världen är inte uppbyggd på det sättet att man kan må dåligt. Iallafall inte halv-dåligt.
Isåfall så ska först någon bedömma om man mår tillräckligt dåligt. Och jag vet inte men jag kan ju tycka att bedömning i allmännhet tar förstor plats i livet i övrigt.
Men idag har det känts, lättare. vaknade upp med ett gråtsvullet ansikte vid fyra tiden. Men jag kunde andas.
Och jag tog en promenad vid halv tio och köpte lite mackor på coop. Ingen större lust att äta men något måste man ju få i sig. Och jag tänker att det har varit bra att ha fått gråta i en vecka. Att tycka i sig att livet är helt fullkomligt meningslöst. Att inte känna igen sig själv. Någonstanns. Ibland är det bra att bara ligga i sin säng och skrika och undra varför ingen kommer och hjälper en. Man rider ut stormen. Den storm som jag så länge tryckt undan. Och det var inte så farligt som jag trodde. Eller joo det var det. Men som sagt idag känns det som att det var bra iallafall. Jag får vara ledsen hur mycket som helst. Men jag får också vara glad.
Och jag läste igenom gamla blogg inlägg från två år sedan, den  här tiden, och för ett år sedan. Och om saker och ting som varit jobbiga hållit på i två års tid, och som jag nu tror börjar närma sig sitt slut, så får man liksom sörja. Eller någongång måste man ju bearbeta det. Och jag säger inte att jag är färdig bara för att jag nu legat och varit döledsen ett tag. Kommer säkert vara döledsen igen och känna hopplöshet osv. och framförallt ska jag tillåta mig själv att känna precis allt som jag känner. Och absolut välja bort hemska jävliga måsten som man inte pallar.

Men om jag ska leva så ska jag ha ett liv. Så är det bara. Och har jag klarat mig såhär länge utan att lägga mig ner och dö så ska jag fan klara det här med.

Absolut det finaste just nu. hon är typ 16 och har skrivit den här låten. Magi.

Jag tittar på Beck och är bakis och det känns lite tungt. Det var enklare igår när jag bara gick fram och pussade den sötaste killen på hela stället, och han pussade tillbaka.

näe duschen nu.

hej