Lonito

Jag ligger raklång i sängen och blundar, lyssnar på Belle och Sebastian och tänker på vad jag saknar. I bemrkelse vad jag vill ha. Den gamla läxan från terapeuten som jag inte lyckats göra ordentligt än. Jag vill försöka ta reda på vad exakt det är som gör så ont ibland. Nu bland annat. Här, i trakten kring lungorna  trycker det och pressar på. Kommer det vara där för alltid, ungefär som astma eller kärlkramp? Är det kroniskt?

Det blåser tyst utanför fönstret. Jag undersöker mig själv som en patient. Gör det ont när jag tänker så här (inre bild på) : Olof, näe. Adam, näe. Joakim, njaä, andra joakim, njä. Fredrik, ganska jävla ont ja.

jag för mentala anteckningar, försöker diagnostisera. Hjärtesorg kan man tänka sig, men alla symptomen är inte där. Förtvivlan är till exempel lindrigare nu, även om saknad finns. Dock oklart vem som saknas. Patienten klagar också över "tryck över bröstet" och beskriver det som "en stor klump av oro över hela bröstkorgen". Vi provar därför ett tankeexperiment till. Vad längtar patienten efter? Vad är det som patienten upplever saknas för att hon ska kunna må bra, fungera som vanligt, njuta av sina vänner och uppleva stunder av glädje?

Hm. Tankarna är rätt så bleka. En fungerande vardag och en behändig trygghet. kunna slappna av, tänka att det ordnar sig? Kanske saknar jag kärlek också men då skulle jag behöva en försäkran av något slag. Det är ju såklart omöjligt, det vet jag ju. Vem kan försäkra evig kärlek? Från bådas håll dessutom. men i teorin. Ett teoretiskt kärlekskotrakt, så man inte riskerar för mycket. Så man inte riskerar just precis det här.

Visst, everybody hurts och så vidare. men fan allts, hur många gånger orkar man hålla på? Till slut kräver man garanti! Kanske skulle man kunna lägga fram det som att man gärna ingår i ett förhållande och allt det där och jag har en del goda meriter men att man först måste komma överens om att båda kan tänka sig en framtid, alltså en långsiktig framtid, tillsammans. jag kan inte hantera separationer särskilt bra, jag oroar mig konstant för att bli lämnad men jag ser gärna giftemål framöver. Osäker på barn. Sådär, nu vet du. Ska vi skriva på?

Jag ser framför mig, någonstans framöver, en trygg man av Bruce springsteen-slaget, en som trofast står kvar utanför dörren med hopbiten mun och väntar med all sin arbetarklassheder. Han som sett mig ta på den blå klänningen på lördagskvällen för att gå till dansen där jag kanske träffar någon ny snubbe. Han som sett mig bli besviken gång på gång, som vet att han är bättre än alla de där fånarna och nu vill han att jag ska veta det.

För all del, lite vaccinera mot hjärtesorg blir man säkert tillsammans med en sådan man men vad är det som säger att Bruce Springsteen-killen är bäst på lycka? Ibland tror jag att jag sett för många filmer där bilden av den eviga kärleken, den konstanta och fasta, måste ha formen av fåordig, trygg man med snett leende och trogen blick. I filmer där det uppstår ett val mellan den spontana och lekfulla, och den trofasta träbocken som man till en början ska uppleva  som tråkig s vinner ju alltid den till synes tråkiga i slutändan. Är det ett trick eller är det verkligen s? Att det universiella budskapet är att så fort vi lär oss att se trygghet där vi tidigare ser tråkighet så kommer lyckan automatiskt?

 

 

..

 

Idag när jag kom hem från jobbet packade jag två väskor och åkte hem till Malin och viktors lägenhet. tittade på tusenbröder och åt godis. klockan halv tio gick jag och la mig. vaknade med ett ryck kvart i tolv. Vad gör jag här, egentligen? Satte mig på balkongen, tände en cigarett i mörkret. Undra om sista bussen gått? Kikade på reseplaneraren och såg att jag hade en kvart på mig för att hinna till linneplatsen för att ta bussen bort till mig. Bäddade sängen, raffsade ner mina saker i väskorna och så var jag återigen på väg hem till mitt. Borta bra, hemma bäst. Min trygghet är mitt hem, min borg, min lilla etta på 18 kvadrat. Jag har bara lärt mig älska dig.

 

Så lite tid. Måste tvätta håret men klockan är redan två och jag är så trött. och imorgon hinner jag bara gå upp, för att dra till spinningen för att dra till jobbet direkt och stå där i tio timmar, för att gå hem och sova några timmar för att gå upp och jobba igen, för att gå på spinning för att sen. Äntligen åka hem till Malins tomma lägenhet och ta ett bad och tända ljus och läsa mina nya böcker. På söndag börjar min höst på riktigt och det känns som jag kommer vara ungefär lyckligast i världen.

Inatt låg jag och vred mig till klockan fem då jag lyckades somna till i fem minuter och då ska jag såklart drömma att pappa blir sjuk och vaknar upp med hemskaste känslan ever. Klarar inte av att drömma sånt!!! Så jag gick upp och åt frukost, kollade lite på svt play och lyckades somna om vid sex snåret och det hade blivit ljust ute. sov i fyra timmar. drack kaffe, vidare till spinning, hem och käka och sen jobbet. Nu har jag kommit hem. juste köpte två böcker förut idag också. älska böcker. faan låt mig bara få sova så jag orkar träna, jobba och tänka. Vill inte vara trött för jag kommer så långt från mig själv då. jag tror jag har beslut att fatta och att jag därför är uppe i varv. Nu behöver jag verkligen duscha. frågan är om jag ska göra det nu eller vänta tills imorgon. lika bra att göra det nu va.. värt inlägg heeeeeeej.

Det enda positiva med att ha sömnproblem är att man känner livets liv de dagar man fått sova.

Jag sov noll timmar natten till fredag varpå jag sen skulle "upp" och jobba åtta timmar i butiken. Dock behövde jag ju inte gå upp eftersom jag inte lagt mig, men dit skulle jag iaf. Efter den arbetsdagen igår så var min energi så mycket på noll så jag vet inte. Gick hem, åt, tittade lite rederiet och sov sen tills typ kl tio idag. Var fortfarande trött men ändå otroligt mycket mer tillfreds med livet. Tänkte åkt på ett spinningpass men missade bussen så jag tog det som ett tecken på att Näe, jag orkar nog ändå inte spinning idag. Åkte in till stan istället, köpte en hudkräm och lite naturgodis. Kom hem och la mig i sängen och somnade framför friidrotten på tv:n. Sov några timmar tills jag gick upp och diskade, duschade och nu har jag precis varit på bio med Anna. Så idag har jag bara tankat med energi. god och bra energi.

 

 

 

Klockan är typ halv två, dvs alldeles för mycket eftersom jag ska upp och jobba imorgon. Men är dock ledig på kvällen och sedan kan jag sova ut på lördagen. Skönt för mig :)

Annars tänkte jag bara tipsa om världens godaste grej - Ta en macka, rosta den (jag kör den i ugnen för jag har ingen rost) Efter det lägger man på ett kokt ägg, över detta lägger man på kaviar, över detta läger man sedan banan. alltså min matorgasm som jag fick!! Haha det låter så jävla äckligt men är helt sjukt gott!

och det var allt för ikväll. Natti.

Så himla härligt att vakna upp till ett mulet Göteborg. Dock trött, men ändå harmonisk. Nu har jag kikat nyhetsmorgon i sängen med en kopp kaffe. Ska gå ut en liten promenix innan jag tar en dusch.

 

när jag står för någon typ av förändring så färgar jag håret, alltid.

kanske därför det hinner bli några olika färger om året. Nu är det snart höst. hade tänkt vara svarthårig men ikväll gjorde jag som så ofta, lite ljusare. jag skiter egentligen i håret, men det finns någon känsla där. som att köpa nya pennor inför skolstarten. börja på nytt. vända blad.

 

nu har jag tvättat två maskiner och ska lägga mig och lyssna på mattsson och helins podcast.

 

Natti

 

jag hade skrivit världens bästa jväla skitlånga inlägg så försvinner det jag hatar mig själv eller den här jäääävla helvetes datorn. alltså fan skit fan skit. det betydde ju verkligen nåttttttttttttttttttttttt. andas emma andas.

mina sömnrutiner är skumma just nu. Vill inte sova. jobbigt som fan. tack och lov jobbar jag ju bara kväll så får ändå mina timmar. Men sover liksom inte bra.

Nu sitter jag iaf här o kikar sex and the city och dricker kaffe. Fin stund på dagen.

Pissjobbig dag igår.

 

Jaja här kommer iaf lite bilder från senaste månaden i telefonen som varit lite härligare.

 

 

Först spinning, nu kaffe och rederiet. Det är den bästa medicinen mot typ allt.

 

why all this sadness?

 

Är det sommaren? Är det jag? Är det ljuset? Är det förväntningarna? Är det tiden? Är det jobbet? Är det livet? Är det döden? Är det kärleken? Eller bristen av den? Är det värmen? Är det dåtiden? Är det framtiden? Är det ensamheten? Eller folkskyggheten?

 

Alla dessa frågor och inte mycket till svar. jag säger som Lars W - jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det kan va så förfärligt, det kan va så bra.

 

Imorgon är det jag som sätter mig på ett mörkt fik med en kaffe och mitt block och en penna.

 

klockan är snart tolv och jag har precis tvättat klart fyra maskiner, sorterat hela garderoben, duschat och tvättat bort all min bruna färg på min kropp - kände ungefär inte igen mig själv och det tog ett jävla tag. känns skönt nu. smörjt in mig med min nya bodylotion som luktar melon. förut idag lyssnade jag på maria Svelands sommarprat, sjukt bra!!

dags för mig att lägga mig o lyssna på nått. gonatt.

ja två jobbiga veckor. Väntat på min lilla "jävla-nu-orkar-jag-lite-igen"-kraft. Och idag känns det lite lättare. Ställde inte klockan imorse så jag fick sova ut ordentligt. Åt god frulle, sex and the city o kaffe, sen städa jag. Pratade med fina syster, åkte till jobbet och Olivia hängde kvar någon timme så jag fick lite sällis där. Sen ringde pappa <3. Och precis innan jag slutade så kom en kund in och gav mig 500 spänn, bara sådär. Det värmde mitt lilla hjärta ännu mer då kontot hade 57 kronor att förfoga över. efter jobbet gick jag o handlade. Nu har jag gjort lite matlådor och käkat kvällis. snart dags för sängen. nattinatt!

oerhört svårt att inte göra något dag två av sina lediga dagar. Första dagen är ju enbart skön att såsa runt. andra dagen blir det jobbigare. Man blir lite ledsen liksom. Är nog mest att man inte hinner vänja sig vid att vara ledig. Har även haft huvudvärken från helvetet typ exakt hela dagen. Jag har ju ungefär hela det här året typ ätit godis istället för både lunch och ibland middag (inte att rekommendera) vilket jag nu försöker byta ut och istället få i mig någon typ av mat. och mat och jag har ju inte varit speciellt goda vänner de senaste sju åren, men jag hoppas att vi ska kunna återfå en god kontakt med varandra efter en tid. och jag antar att det är så här det känns för knarkare som inte får knark (fast ja dom har det såklart värre) Men alltså helt sjukt hur kroppen reagerar om det nu är det den gör. eller så är det bara en släng av huvudvärk kopplat till förkylningen.

 

Min kväll avslutades iaf med att Olof kom och hämtade mig och vi satt ute och grillade på hans veranda och drack vin. Sen efter det lyssnade vi på Lasse Berghagen och gamla klassiker medans jag hjälpte honom packa ihop inför hans flytt. Imorgon ska jag ta en liten promenad o lyssna på alex o sigges pod, sen jobb på dagen och ssen pizza och umgås på kvällen. Fint så. Sovmorgon på söndag - ja jag tackar ja.

 

Nu ska jag lyssna på p3 dok och få några timmars sömn.

 

Natti

 

 

sov tolv fantastiska timmar i natt. Gick upp, drack kaffe, tittade på rederiet, frukost till det. Tog bussen och genomförde mitt första spinningpass på typ två veckor. Är dessvärre inte helt kry så jag kände mest bara in cykeln. Älskade spinning, jag längtar tills jag orkar igen. Åkte hem och har nu käkat kvällis och min nya favorit, chokladglass. Nu ska jag ta en dusch, sen blir det Sommar med Ernst och en kaffe till det. Kanske en liten kvällspromenix med lite techno och rensa huvudet lite. samla kraft. så jävla skönt med en dag utan intryck. bubblan, min egen.

Men jag tänker liksom fel.

 

Jag tänker himla mycket på mig själv, om mig själv, kring mitt liv. Uppsvälld av mig själv många gånger. Det blir så när man är mitt inne i någon karusell. Och jag griper efter halmstrån för att hitta tillbaka till kärnan. Enkelt sagt så kan jag bara hitta dit när det är lugnt. Nu är det inte lugnt och jag blir som en förvirrad höna som liksom kutar i nån jävla cirkel och hackar efter nått i jorden men får inte tag i nått.

Mig själv, som jag behöver mig själv i den här världen av alla andra. alla andra som inte betyder något. Det som tar min tid, tar min energi och flyttar fokus till fel grejjer. Jag blir matt. Matt av åsikter. Behöver stänga in mig. Men samtidigt behöver jag en massa annat. Vill inte stänga in mig på mina lediga dagar för att orka med alla dom där oviktiga sedan. Och idag är värre än vanligt, för jag har sovit max fyra timmar, stått på jobbet i nio timmar, druckit fyra energi drycker, käkat ett kilo plopp och mår helt enkelt som en urvriden disktrasa. tröttheten är bedövande och mina sinnen säger sjuka saker till mig. Jag kommer in i såna här svackor emellanåt. Då balansen inte infinner sig och jag går bananas. Jag blev sjuk och tappade mina rutiner. Jag älskar mina rutiner. Jag behöver komma upp på morgonen, jag behöver träna och göra av med energi så att jag kan sova på kvällen. Så fort jag inte kan sova och får lite insomnia inslag i livet dör jag en smula. Förmodligen för att de senaste åren har varit förjävliga med min sömn. Har man sömnproblem så är det typ det värsta som finns. Men den här våren har de blivit bättre. Tack vare mig. Men sen när jobb hamnar på olika tider, matintaget blir kass, träningen uteblir, ja då kommer dålig sömn som ett brev på posten. Sen kan jag älska att skita i mina rutiner, men då ska det vara för härliga saker, bättre saker som jag anser kommer göra mig gladare. Inte typ massa oviktigt. Återkommande i livet det oviktiga märker jag nr jag skriver. Jag vill ju ha mer viktigt. Mer saker som känns.

 

Idag såg jag ett par byxor, på en man. men alltså känslan av att man bara ser en liten grej på någon som man känner så väl och alla mina nackhår reste sig och jag skyndade med blicken ner i marken. Det är sjukt hur kroppen kan reagera så instinktivt.

I lördags låg jag i min säng, vi lyssnade på p3 dokumentär och en hand kände över hela min hud, ut längs med armarna och stannade till vid insidan av handflatan för att ta samma väg tillbaka. Det var ungefär höjden av mysighet.

 

näe alltså nu måste jag sova. lyckan i att vara ledig imorgon o fredag. GÅR INTE ATT BESKRIVA. lyckan i att jag diskade och städade idag och komma hem till rent, GÅR INTE ATT BESKRIVA.

jag tror det kommer kännas bättre imorgon. Jag ska inte dra upp persiennerna. jag ska gå på ett spinningpass. jag ska låna några böcker på bibblan. älskade torsdag, och ett steg närmre hösten. Åtta minuter tidigare går solen ner. snart kan jag tända ljus varje kväll och morgon. Helvete vad trött jag är nattii.

 

 

"Man blir lyckligare av att städa ett skåp än att åka till en paradisö. Och blir man inte det så har man ju i alla fall städat ett skåp"   Alltså jag ÄLSKAR ju det här mottot. Därför diskade jag idag :)

Annars är jag fortfarande förkyld, alldeles för trött, önskar jag kunde träna, önskar jag låg i en säng just nu. aa längtar till nått annat.

Kickarna i livet, lever för dom. Därför också det är så jobbigt och samtidigt så härligt att leva. Låg i sängen förut och lyssnade på alex och sigges pod där dom pratade om att det inte är målet som är det viktiga utan strävan. Och ja det har man ju hört förut men fan vad det är sant. När man nått sina "mål" så känns det ju som oftast; Jaha, var det så här det var? Eller så får man kanske en liten lyckostund, men det är ju för allt man tagit sig igenom på vägen som gör att det känns härligt. kanske ska damma av den gamla klyschan Att det är inte målet som är det viktiga utan vägen dit ;) eller hur man nu säger.

 

Oövervinnligheten, denna känsla som jag älskar. Det är kanske så när man försöker göra sig oberoende av människor, Man blir istället beroende av oövervinnligheten.  Jag älskar ju nämligen att andas in och fyllas med min alldeles egna styrka (vilket förmodligen kommer leda till att jag typ aldrig kommer träffa en partner som man verkligen borde i det här samhället osv blabla yadayada). Så vad jag menar är väl att oövervinnligheten är slug. Man är ju aldrig just det. Osårbar. Odödlig. Men ändå denna längtan efter att vara just det. Jag tycker egentligen att det är viktigt att kunna vara sårbar, att inte klara allt, vara varm och inte kall och så. Men på mig, jag vet inte. Jo jag kan nog var varm, innerlig till och med - med mina nära. Men jag kan knappt nudda känslor som ledsenhet eller att bli sårad. Helt ärligt nog bara för att det är känslor jag inte kan uttrycka och då blir om liksom till ett stort mörkt moln som jag måste bära, eller typ titta på, ha med mig, ha framför mig. jaja. Någon gång kommer det väl ikapp, eller någon gång kanske jag känner att jag måste gå i terapi och "jobba med mig sjäälv" eller rättare sagt jobba med massa skit som andra människor lagt på mig. Tills dess är kanske oövervinnligheten min drog. Eller kickarna.

 

Ikväll har jag stått och dansat runt i min lilla lägenhet länge länge till musik från min telefon och haft hörlurarna på och dunkat som fasen. Måste ju sett sjukt kul ut om man hade filmat och jag står och dansar utan musik :) Men alltså lyckan i att dansa. fyfan va kul det är.

 

Näe luddigt jävla inlägg alltså.

 

Nu ska jag kolla på paradise hotell innan jag ska sova. OCH IMORGON ÄR JAG LEDIG!!!!!

Kom förresten in på min kurs om mångkulturell pedagogik på period två om jag vill. HEJ HÖSTEN; HEJ PLUGG BÖCKER OCH CAFÈ BERLIN. vi ses där!!!

 

hösthösthösthösthösthösthösthöst

Kör ett litet kollage med det som hänt det senaste året fram till nu i mobilbildsversion så jag minns det sen

 

Mitt senaste sådant inlägg slutade ju på mig på en bild då jag skulle på dejt med läkaren i typ januari.

 

Jag vet inte om det har att göra med att jag blev sjuk eller att jag nyss fyllt 25. Dödligheten. Det läskigaste som finns. Jag hatar att vara sjuk. Varje gång jag blir sjuk är jag nämligen sjuk aslänge. typ sju dagar, därför känns det extra läskigt. Och det känns så konstigt att jag redan känner mig bättre efter bara två dagar i sängen. Men också när man är sjuk så förstår man ju att folk som blir riktigt sjuka har det förjävligt. Då man själv åmar sig över en förkylning. Men det är ju mest för att man inte tror man ska bli frisk, känslan av att inte ha någon energi gör att man blir galen, men gör också att man uppskattar att vara frisk och kry så himla mycket sedan.

Och jag sitter i min säng och funderar på att det skulle vara fint att göra mer för sin egen hälsa. Kanske någon gng se lite längre än vad näsan räcker. Och jag vet att det är typ det svåraste som finns, i mitt liv iaf. Ibland kan jag tänka att jag nog redan har pajjat allt. Så vad gör det att jag inte käkar någon riktig mat utan bara godis? Att jag tar en cigg innan och efter mitt spinningpass? Att jag ibland hetsäter och sen spyr upp mat tre gånger i rad? Men innerst inne så gnager det i mig. Att jag kommer veta att jag kunde gjort nått annat, gjort något bättre. Det kanske inte är försent att lära en gammal hund att sitta? När jag tänker på hur min kropp ser ut inifrån så blir jag mörkrädd, och äcklad över mig själv att jag ibland bryr mig mer om hur den ser ut i spegeln. Men innerst inne i mitt lilla hjärta så känner jag att det är vad min kropp orkar som är det viktiga, och att kunna lyssna på dess signaler. Jag vill verkligen ge mig själv det bästa, inte bara för stunden utan för en lång tid framöver. Min kropp är ett verktyg för att kunna gå, för att kunna andas, för att kunna kramas, för att kunna se, för att kunna få vara med. jag vet inte, men jag tänker att det kanske är dags att göra något bra för mig själv nu. Smeka mig själv medhårs. Typ ta tag i min egenhand och försöka hitta någon annanstans. Och Emma kom ihåg, jag älskar dig oavsett.