Lonito

Tror jag har mensverk i hela kroppen. alltså från ryggen till knäna. öm och jävlig och ynklig.
Men nu har jag minsann köpt ipren och Ben & Jerrys som bot på detta.
wish me luck.


aj igen.

Hon är ju bland de snyggaste jag sett!

har precis gjort mig i ordning en chailatte här hemma :) skummad mjölk och sånt där pulver, smakar ljuvligt och lent!
så nu ska jag lägga mig på spikmattan och kolla på maestro på svt play. om ni inte har sett det så se!!
folkkära svenskar som lär sig dirigera. världsklass enligt mig såklart :D

lugnet i mig är härligt.

hej

alltså allvarligt talat så det här med särskrivingar ( blir lite osäker nu till och med om det sitter ihop :P )
har iaf aldrig varit min starka sida. jag ser det när jag läser det efteråt men inte under tiden jag skriver det. Så ha överseende med detta.

emma, heter det jord gubbe eller jordgubbe. aajoo jordgubbe spåklart

emma heter det glöd lampa eller glödlampa. aaajo glödlampa

( var det här ett relevant exempel egentligen?)

Och note to myself : Om jag nu ska bli svensklärare kanske jag borde plugga på det där lite.
eller så låtsas vi bara att det är charmigt.

äh orka, sjukt ovärt inlägg
hej

lite ont i magen och väldigt trött, men ibland gör inte det så mycket.
Inte när man suttit och fikat från kl ett till klockan åtta med fina människor och gott kaffe. Det gör liksom inget när Göteborg visar sig från sin allra gråaste men absolut finaste sida och fösntrena på caféet är vid öppna och regnet öser ner utan för. Mina latte kallnar men det gör mig heller ingenting för jag känner att just här kan jag sitta hur länge som helst, för just precis nu känns det som vi har hela världen. Eller som att vi är den. Och det är ganska fint. Befrielsen i att kunna vara precis den man är, utan att ens ägna en tanke åt det är fantastiskt.
Och jag svänger förbi hemköp och köper med mig lite godis hem och när jag väntar på bussen blir jag dyngsur och det rinner droppar längs med mitt ansikte och håret klistrar sig fast på kinderna. Men jag står bara där med min påse, med cascada i öronen ( ja jag lyssnar på cascada ), och tittar in på ett ställe där uteserveringen är tom men där inne sitter folk vid tända ljus och äter middag eller dricker vin. Och jag myser i hela kroppen. För just nu trivs bäst när regnet smattrar och när kvällen går åt det mörka hållet. Jag känner att min jacka är så blöt att jag förmodligen skulle kunna vrida ur den och vattna blommorna med den. Men inte ens då önskar jag mig ett paraply. För jag vet att jag ska hem till en varm dusch och tända ljus i hela badrummet ( som iofs är typ 2 kvadratmeter men iaf ) .. och allting känns fint ikväll.


Och framöver välkomnar jag september solen med öppna armar, den krispiga luften, de gula löven, de varma halsdukarna och överflödet av kaffe och te på fik.

För tänk vad härligt det är att jag inte ska låtsas längre. Att jag kommer leva, mitt liv. Inte gå in i massa bubblor av ekorrhjul där jag håller andan vecka efter vecka för att hitta någon liten typ av luftficka att andas i. Utan jag ska få sitta och andas, och känna och framför allt lära känna mer av mig.

oj så trött så trött den här emma är just nu.
Har precis satt på septembers sommarprat och blåst ut ljusen.
En sån här kväll hade jag önskat att nån jag tycker om, hade haft min extra nyckel och redan låg och sov i min säng och glömt att stänga av tv:n, och jag hade fått krypa ner brevid en varm kropp och kura in mig med näsan i hans hals och känna doften av trygghet. Att somna på ett bröst och höra de där djupa, lugna andetagen.
ibland känns liksom den här sängen alldeles för stor för bara en.

det bara är en sådan kväll i kväll. godnatt.

Nu ska jag skriva det bästa inlägget jag någon sin skrivit. Och orden kommer inte från mig utan från den bok - HUNGER - som jag precis läst ut. Den boken blev bara bättre och bättre och det är allvarligt talat med sorg jag nu lägger ifrån mig den. Dock så mycket visare. Och jag har läst många många böcker, men ingen som den här. Ingen så fantastiskt och hemsk och hoppfull och förstående. det finns hunda saker jag vill och ska skriva ner från den där boken, men börjar med det här. Och låt mig aldrig glömma det. Så sjukt sorgligt och hemskt att hon som skrev boken dog precis när den blivit utgiven i cancer. Nu är kanske den här texten lite såvr att förstå då den är utdragen från ett sammanhang, och när hon nämner ordet hunger så är det inte just fysiska hungern hon menar.



läs och begrunda.

Visst kändes det otäckt att ge upp den stålhårda beslutsamheten, förmågan att härde ut i alla lägen, men det kändes också vemodigt, som om jag i och med att jag slutade svälta sa adjö till en sorts bitter och nödvändig tröst, ett smärtsamt men pålitligt sätt att skydda mig själv. Vad skyddade den dig ifrån? frågade terapeuten. Det där, svarade jag och menade tomheten, min förtvivlan och besvikelse, tårarna som aldrig fällts utan förnekats och hållits tillbaka, eller för att uttrycka det med ett ord: Sorgen. Han nickade, och vi sat tysta en stund, försjunkna, inbillar jag mig, i liknande tankar. En sorts respekt för den sorg jag känt den där dagen, insikten att självsvält är ett förföriskt, om än illusoriskt, sätt att skydda sig från sorg och medvetandet att man aldrig helt kan slippa ifrån den. Den smärta jag kände den eftermiddagen - ensamhet, tomhet, längtan - har jag upplevt både före, under och efter anorexin och kommer troligen uppleva resten av mitt lkiv, för det var smärtan i att vara människa.

Sorg är envist resistent mot insikt. Jag kan få ihop pusselbitar om ängslan, skuldkänslor och självhat, jag kan dra prdyliga linjer mellan kulturen och känslan av utanförskap, jag kan spåra bitar av min anorektiska historia till olika ögonblick och upplevelser. Det är sorgen som löper likt en röd tråd genom alltihop, som framställer frågan om hunger i en underlig dager där alla idividuella uttryck för längtan flyter ihop. Anorexin skyddade mig inte från sorgen och det gjorde inte tillfrisknandet heller. Den gör sig påmind då och då och utan uppenbar orsak, en sömnlös natt eller vid uppvaknandet av en dålig dag. Jag kan känna plötsligt syng av tomhet eller längtan som tycks komma nerdimpande från ingenstans och inte har något bestämt behov att göra utan i stället handlar om en omättlig och bottenlös hunger från vilken det avknoppas mindre begär. När den här känslan av sorg drabbar mig brukar jag ligga alldeles stilla och utan framgång försöka spåra dess rötter, och för att lindra den brukar jag sträcka ut handen mot hunden som ligger i sängen bredvid mig, hålla hennes tass i handen, klappa henne på magen och lyssna till hennes fridfulla andhämtning. Det är något som saknas. Tydligare än så kan jag inte formulera känslan, en medvetenhet om brist på samhörighet, att det finns ett stort tomrum där något underbar och beständigt en gång fanns. Och jag tror att det är människans medfödda sorg som ligger bakom hungern. "begäret är bestående och oförstörbart" , sa den frankse psykoanalytikerna jacques Lacan. Han menar att det finns något omättligt i att vara människa, som om vi kommer till värden med en inbyggd konflikt mellan upplevelsen av att vara hungrig, som är ett tillstånd av strävan och längtan, och upplevelsen av att bli mättad, vilket kan ge tillfällig tillfredsställelse men alltid leder till nya strävanden, något nytt att längta efter. När man uppnått ett mål så dyker genast nästa upp, och nästa, och nästa.

Jag satt hos terapueten och han pratade om att ha roligt, glädje, att prova nått nytt och jag satt som ett frågetecken. Jag antar att jag led av den vaneföreställning som alltid finns med vid tvångstankar, nämligen att se ¨på föremålet för sitt begär som lösningen istället för problemet: Om jag kunde ta kontroll över vikten och maten så skulle resten gå av sig självt och jag skulle få ro. Jag skulle kanske inte känna att jag fått det jag behövde men jag skulle känna mig fri att få det. Och om jag kunde få rätt man att älska mig så skulle jag finna ro. Om jag kunde se världsvan, mogen och samlad ut, skulle jag bli världsvan, mogen och samlad. Om jag kunde få mitt liv att anta normal skepnad skulle jag känna mig normal, och all problem skulle vara lösta. Till den här soppan ska dessutom läggas alkoholen, som försämrade både min klarsyn och möjlighet till förändring.
Vilket sisyfoarbete den stackars terapeuten hade framför sig. Varenda vecka rullade han samma sten uppför samma branta kulle, och i det här fallet var stenen den motspänstige klienten - jag - och kullen var livet självt med allt vad det innebar av smärta, stunder av frid och inneboende mysterium. Jag malde på om vikt, män och arbete. Periodvis bekymrade jag mig för om jag drack för mycket, men jag visade inga tecken på att inse hur stort problemet blivit och än mindre på att göra något åt det.Istället tjatade jag ideligen om samma sak : om jag bara fick det eller det. Och terapueten fortsatte att hugga flisor ur stenen. Problemet är varken mat eller pojkvännen, sa han, och lösningen kommer inte visa sig i form av en ny man, ett nytt jobb eller en flaska vin. Kampen gäller dig , en människa som måste lära sig att leva i verkligheten, att acceptera sin kropp, att ta reda på vad hon vill och sluta vänta på att livet ska börja.

Han fortsatte att hugga flisor ut stenen som blev mindre och mindre. Det skedde långsamt och inte alls dramatiskt, utan uppenbarelser eller ögonblick av plötslig insikt: Små tomtesteg, framsteg så små och så omärkliga att det nästan känns genant att kalla dem segrar. Terapeuten tjatade och lirkade. Ät en hel måltid, och sedan ytterligare en. Ta reda på hur det känns, om det är otäckt att släppa kontrollen, se vad som händer. Ring inte till den före detta pojkvännen. Ta reda på hur det känns, vad som ligger bakom behovet att göra det.
Även om tomtestegen är trevande och verkar ovidkommande så leder de till insikt. Fast det är smärtsamt att ta dem. Man äter en hel måltid ohc känner sig uppsvullen, som en kossa, värdelös och äcklig, men man har också fått något att fundera över, känslor att analysera. Man ringer inte till pojkvännen utan sitter hemma i lägenheten, desperat av längtan och rädsla. Men man upptäcker att man klarar obehaget, att det går över. Man prövar på saker och ting. En del slår slint, endel leder ingenstans och annat gör en starkare.
Förklaringen handlar mindre om insikt än om viljestyrka, tror jag, för man har ingen större nytta av insikt utan vilja till förändring. Om jag själv fått råda skulle jag fortsätta med terapin tills jag blev nittio, fortsatt att gnälla om familjen och det förflutna, klagat över mitt behov att vara tillags och få erkännande, över små motgångar och besvikelser. Vem, vad, var, när, varför, varför just jag? Men om man inte har vljan att experimentera, att ta rikser och att hjälpa till att bryta ner motståndet, kan den sortens prat bli ganska ihåligt, en berättelse utan handling, utan mycket till konflikt och med bara antydan till intig.

Viljan är förutsättningen för insikt, det är den som får oss att lämna terapuetens soffa, som rycker upp en ur tvångets förlamning tillräckligt länge för att man ska kunna se jaget i olika dagrar och börja fylla på berättelsen eller styra den i en annan riktning. Viljan är också ett medel mot hjälplösheten och även fröet till en slags förtröstan. Man tar ett tomtesteg och sen ett till. Man hoppar från en höjd och sedan från ännu en. Man fortsätte roch någonstans på vägen börjar man inse att man kan överleva stunder av tomhet och förtvivlan, att smärtan kan jagas bort av glädjeämnen, att rädsla kan ge vika för trygghet. Huruvida man defenierar förtröstan som en andlig käsnla, som en begynnande tro på det egna jaget eller ett välvilligt universum eller en högra makt eller Gud, är på sätt och vis ointressant. Oavsett vad man väljer att kalla den handlar förtröstan om de mystiska känslor som gör att man klarar sömnlösa nätter, att man innerst inne blir övertygad om att hungern inte kommer att ta livet av en utan att man kommer få allt man behöver.

den här låten spelar dom alltid så fort det är fest på pardisehotel danmark. haha jaa jag lever mig in i den världen :D har till och med lärt mig så mkt danska att jag inte behöver läsa texten som övrsätter till svenska nu efter mina 63 program. ett program för varje dag denna sommaren har lagts upp kl tolv varje förmiddag som jag har ätit frukost och sminkat mig till. joho man har sina rutiner :P
men alltså lyssna på beatet som är i början och HÖÖJ. alltså tycker det är förjävla bra!

Jag vet inte varför man drar sig för att göra saker till det yttersta.
Men nu har jag mailat, kollat litteraturlistan, beställt litteratur och annat sånt där super viktigt som jag avskyr att gå och tänka på. Men nu är det gjort. Nu är det bara den där jäkla VFU platsen som jag ski fixa. ska fylla i en blankett imorgon. Men får tydligen bara byta innan en termin så får vi väl se om jag hinner denna terminen.

Melissa horn har nu hunit släppa två av sina nya låtar. Tror hennes nya albumb kommer 15 september om jag inte minns fel. Och hon kommer hit den 17 november :)
och har man bara melissa horns låtar, en kaffebryggare och en värmefilt så är man en god bit påväg för en härlig höst.




Jag försöker, men jag förlorar varje gång. Antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom. Jag skulle förstå om du ändrade dig, och vände om. Åren går in i varandra, och jag inser att tiden är kort. årstiderna smälter samman. Och jag vill minnas det jag en gång glömde bort. Du som gått vid min sida, säg mig. Verkar jag tyngre nu? jag har varit så trogen det jag tror på och hållit på förlåt som längtat ut. Om du lutar dig mot solen, om jag lutar mig mot dig. jag blir bättre med tiden. Om du har tålamod med mig.

Så nu har lunget hittat till min kropp.
Tog väldans massa dagar men idag känns det fint.
Åkt massa buss och läst massa bok. alla borde läsa den här boken.
Så intressant, jobbigt, befriande och eftertänksam. Läst halva och antar att den kommer vara utläst till kvällen vilket känns super sorgligt. Men,men. inget man kan göra nått åt. än är den ju inte slut :)

Nu så har jag kommit hem och sitter med en kaffe och boken. Men ska sätta på¨några avsnitt av mia och klara nu för jag tänker måla mina naglar. Köpte nämligen ett kit på nån parfyaffär förut idag och jag älskar ju att sitta och pilla och vara helt inne i nått så det här är perfekt.

Precis tagit en liten promenix i mörkret och det hade blivit lite kyligt och skönt ute. Det är absolut en av anledningarna till att jag gillar att bo centralt. jag känner mig inte rädd. Folk på gatorna och upplyst och bussar som går hela tiden. Blir man trött är det bara att hoppa på en. så jag gick till korsis och åkte hem igen.

Jag har ju helt missat Mia och Klara. Dödsmiss av mig! Men nu har jag plöt nästan hela första säsongen och det är det absolut bästa jag har sett med sån sjuk igenkänningsfaktor.
Så nu ska jag kolla på dem sista avsnitten när jag diskar upp disken och sen lägga mig för jag ska upp tidigt imorgon. Kaffe och nyhetsmorgon är ju lite av det härligaste som finns :)

Denna värld, denna jord. imun mot så mycket men det bästa vaccinet var du. Du om någon fick henne att bevisa att världens underverk är långt fler än sju. Det är ett under att hon kan le sitt leende ibland. efter allt det du gjort. Det är ett under att hon fortfarande vill ge lite mer, ge lite till. efter allt det du gjort. Du tror du kom undan, du tror du är frikänd men dra inga slutsatser så fort. den kosmiskabokföringen registrerar allt det du gjort och inte gjort. Hammaren ska falla någon gång, väntan kan bli kort eller obeskrvligt lång. Men allt det du gjort, har ställts upp i en tydlig ekvatoipn. Och utdelning ges i relation till allt det du gjort. hennes hjärta är intakt, det har jag sett det har jag känt. Du slog ner henne i skorna, hon var på botten men har vänt. För det är sant som dom säger: om man överlever blir man bara starkare av allt djävulskap som hänt. Du tror du kan fly från domen som stundar men då fattar du inte mycket alls. Orsak och verkan har länkats samman trots att du gnäller, det är ingenting hon kan rå för. DU skulle ha uppfört dig så som man bör.

Jag vet inte men Lisa Ekdahl har så otroligt träffande texter. Känns lite som ens bästa vän sjunger till en. Och kaffe och Lisa ekdahl en förmiddag i ett städat hem känns som terapi.
Men nu ska jag kika på lite paradisehotel för att få lite kontrast så att säga. Och sen ska jag ner och köpa några tavlor för har kommit på en fin grej jag ska göra med min vägg. Och in på bibblan och betala min skuld och köpa nytt lånekort och låna böcker.

det luktar vanilj i min lägenhet för jag köpte ett stort doftljus i lördags. mmm :)

jojo men jag har 14 höstjackor.
hur tänkte du där Emma?

sitter och ringer vårdis och det är upptaget, upptaget,upptaget. Alltså varför har dom inte ett bättre system?
Jaja skit samma. väntar på att ugnen ska blivarm så jag kan äta varmmackor :)

helt ärligt så är jag så stolt över mig själv ikväll.
Jag var nämligen på willys och köpte ingridienser till chokladmousse.
alltså inget pulver här inte utan så jävla hemmagjord!
Ny står den i kylen och smaskar till sig.
själv ska jag ta en liten promenix och fundera lite, och sen blir det gotti och film.
och kanske ska jag orka att tvätta och rensa lite garderob.
Sov nämligen nu på eftermiddagen så känner att jag piggat på mig lite. Kanske inte var så smart, men fan vad skönt det är att vila på dagen!

Näe tjipptjipp

Sitter och dricker kaffe från min nya kaffebryggare. Sjukt gott måste jag säga. Min nya lilla bebis :)
Ska åka till jobbet om en halv timme och jobba kvällen. Men det är mysväder så känns helt okej.
Imorgon kanske jag åker till skövde. får se :)

hajhaj!






köpte jättehärliga örhängen idag också. FABIZ som fia skulle sagt ;)

Och vi sitter runt ett bord fullt med tända ljus. De finaste i hela världen och jag. Och vi är så ledsna på världen, vi är så arga så vi måste skrika lite på varandra. Vill att alla ska förstå precis hur hemsk världen är. För just där och då så finns inget annat än utlopp för allting, nu. Ibland får man lite svårt att andas för att det bara känns som ett mörker. Och man behöver få prata om sina egna hjärnspöken. Och allt fokus hamnar för stunden på ytan. på det yttre. På hur utseende värderas i den här värden och allt känns så verkligt, så sant. Det är ju precis så här det är, överallt. Och såhär i efterhand tycker jag att vi var galna. vi lät det ta så stor plats att det just då blev det enda. det enda viktiga. Inget konstruktivt utan bara en jävla massa rädslor och uppbygda murar. och HJÄLP JAG KOMMER ALDRIG HITTA NÅGON PÅ KROGEN FÖR DET FINNS ALLTID SNYGGARE TJEJER ÄN MIG. Så var undertonen. och jag skäms, ikväll skäms jag över mig själv. (och det är inte bara den här kvällen dom här tankarna funnits, dom har funnits i allt jag gjort) färgat av detta iallafall. Och det är ett sjukligt beteende, som beror på något helt annat. Det är ett försvar och en mur som är lättare att tänka på. Ett problem som ändå kanske går att lösas med handfasta tips. Typ läsa veckorevyn och lära sig hur man döljer magen bäst, jag menar det är ju lite lättare än att acceptera att någon har utnyttjat en.

Och dagen efter sitter vi med varsin kaffe i fönstret och gråter, för att det blev så himla fel. Men man får gråta.Hur mycket som helst får man gråta. Och vi tar en eftermiddags promenad till slottskogen och hittar ett bord vid vattnen och sitter där i kvällssolen och höstvindarna som nuddar oss. Latten värmer händerna, morotskakan smakar sött och vi pratar om handling. Och jag ber återigen om handfasta tips. Jag säger att jag tycker att jag är ganska clever (stavning?) i huvudet men att jag sedan ändå beter mig som ett jävla stolpskott. Men allting känns ändå himla fint och vi promenerar armkrok tillbaka. ZAPERE AUDE (stavning igen?). Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd. och vi får en uppenbarelse och hon säger att man kanske kan tatuera in det. Sjukt bra idé tycker jag. Nu när jag tänker på det så kommer man nog dock inte nvända sig mer av orden bara för att de sitter fast på ens kropp. Och om vi överväger det som en superjävlabra tatuering så måste det vara ett jävla bra citat. alltså något att försöka ta till sig och sitt eget liv.

Sen sitter vi på blocket och tittar på hus på öar och funderar över om allt blir bättre i en stuga från civilisationen. och nej jag tror inte det har med det att göra. Sen sitter vi och tittar på hundar och katter och tänker på hur det skulle varit om just den hunden låg här brevid. Och nej jag tror inte det heller har med det att göra.



Själv råkade jag träffa en kille som skulle lukta på mina trosor om jag varit ute en kväll så inte någon annan hade varit där. Någon som snackade skit om mina singelkompisar och tyckte dem var slampiga. Någon som puttade ner mig på marken vid nått svartsjukebråk, nån som sa att jag alltid skulle säga förlåt om jag råkade titta på någon, nån som tyckte det var bra att jag inte sminkade mig eller klädde upp mig (för då skull jag ju attrahera andra killar), nån som alltid frågade varför jag hade sminkat mig då jag inte skulle träffa honom, någon som varje gång jag varit på fest frågat exakt vilka jag pratat med, exakt vilka killar jag hade sagt hej till och sen alltid sa att jag ljög när jag hade berättat ord för ord som jag hade sagt till någon, någon som ringde och grät varje kväll då jag var borta en vecka på semester med en kompis och min mamma och pappa för att han visste att jag hade träffat någon annan eller som bara skrek i telefonen om jag missade ett samtal av de minst tio stycken vi hade om dagen, någon som ringde mig på mornarna och storgrät för att han hade drömt att jag hade legat med någon annan och jag fick springa ut från lektionen och in på toan för att försäkra gång på gång att det bara var en dröm. Flera kvällar i veckan satt vi vakna och skrek och grät på varandra. Och jag var ett stort svin också i den här relationen men jag visste inget om kärlek och hade förut aldrig varit ihop med någon. Och det tog liksom aldrig slut. Och de gångerna jag inte grät blev han så jävla arg för att han inte tyckte att jag hade känslor då jag inte grät. Och han undrade varför jag inte bara alltid kunde be om ursäkt så skulle allt bara lösa sig. Jag vetint ehur många gånger jag bad om ursäkt för att han trott att jag tittat åt nåns håll. Inget hjälpte. Och det var då jag började svälta mig själv och hans föräldrar undrade hur jag gjorde för att ha fått den snygga kroppen ( jag tänkte i mitt stilla sinne, jaa träna typ 3-4 timmar om dagen och ät inte så lyckas du också med den här jävla bragden) Sen den dagen, sen jag var sjutton har mat alltid varit min utväg. Sedan den dagen har jag tänkt på vikt/mat/inteäta/äta ( alltså i negativa termer) varje dag. Varje dag i snart 6 års tid. Det är 2190 dagar, inte riktigt för det har inte gått sex är precis men ändå.

Det var bara så det började.

Nu är jag så jävla trött så mina ögon går i kors så jag får skriva mer imorgon. Jag skriver de thär för att jag själv ska få en klarare bild i varför saker och ting är som dom är. Att det kanske inte är så himla konstigt.

Däremot så påvägen på bussen hem nu inatt så tänkte jag. och när jag kom av bussen så sa jag bara till mig själv: Kampen är slut. Hatandet av det egna utseendet, hetsen kring det är över, för du vinner det inte. Du kan gå ner tio kilo och vara lyckligare i provrummet för att du kommer i en kjol som det står XS på lappen på. Det är inte värt det för mig. Inte för fem jävla öre. Lycka för mig är inte att jag kan ha en tajt klänning. Lycka för mig är inte att jag kan stå emot att inte äta en påsegodis, lycka för mig är inte att ha gått ut på en powerwalk på morgonen och hunnit bränna några extra kalorier, lycka för mig är inte att nån kille tycker jag ser så jävla mkt bättre ut för att jag gick ner i vikt.

Lycka för mig är att veta mitt eget värde utan kampen, lycka för mig är villkorlös kärlek, lycka för mig är trygghet, lycka för mig är ett liv utan ångest, lycka för mig är att aldrig mer tänka på att en hamburgare borde du inte äta, lyck för mig är att titta på mig själv i spegeln och veta att det här duger så jävla bra och är faktiskt rätt fantastiskt. Lycka för mig är att älska och bli älskad, för precis just den jag är.

Med det sagt, och hur jävla jobbigt jag än kommer tycka att det är. Lovar jag mig själv att aldrig mer stå framför spegeln och tänka att det kanske skulle vara lite snyggare med lite smalare lår. Aldrig mer ska jag klanka ner på mig själv och mitt utseende. Det blir liksom inte bättre av att man gör det, utan bara själv destruktivt. Mina "fuldagar" ska aldrig hindra mig igen.

Och ni kanske tycker att det här är ett märkligt inlägg. Men jag måste skriva ut det, jag måste tro på att det här är min sanning. Och som sagt under 6 ås tid har jag gömt mig bakom detta. såfort nått har varit jobbigt har jag varje gång tänk : jaja bara jag slutar äta och bröjar träna så blir det bättre, eller tvärt om : jaja jag skiter i allt och dövar mig medchips och godis i mängder, eller så spyr jag upp det och får bulemi igen, det är också alltid en utväg. Kontentan är alltså att jag aldrig har tagit tag i grunden till mina problem utan lagt det på nått helt annat. Därför är min kamp slut. Och härmed börjar en annan. Men en så är så jävla mycket värdare än den jag har hållit på med så länge.

Jag är livrädd, men det är också lite lite lättare att andas nu.

åh jag bara måste städa nu och ta tag i min garderob.
jag måste också ha köpstopp nu så mkt jag har köpt.
bland annat den här myströjan. Men man ska unna sig :) !

näee nu har jag hittat lite bra städmusik.
Ikväll blir det middag och pjamasparty hos malin. Supermysigt så här mitt i veckan.

LÄGG OCKSÅ MÄRKE TILL HUR BRUN JAG ÄR TROTS NOLL SOLTIMMAR DENNA SOMMAREN :D
har inte varit nära ett vattendrag på typ två år. och gömt mig från solen och allt det varma.
Men jag är fan brun till hösten iaf.
fake it untill u make it så att säga.





jag har varit lycklig sen jag vaknade imorse förresten.
trött tjej men lycklig på livet. Det var fint att vandra längs avenyn vid nio på morgonen, köpa en tidning och ta en Latte på ett ganska tomt fik. Läste knappt inte nått utan satt mest och tittade ut genom fönstret och tänkte.
Man ska inte lägga så mycket tid på att hata sig själv och kontrollera allt i minsta detalj. Det blir så mycket finare utan allt det där. Utan folk som trampar på en. Och framförallt utan att man ska trampa på sig själv. Om jag tycker att jag duger och är hur jävla bra som helst, så är jag ju det. För jag behöver endast stå tillsvars för mig själv. Sen ringde malin och jag skippade springa den där km och tog en kaffe med henne istället. helt klart rätt val av mig.

näe alltså dags att ta tag i lägenheten. btw så hatar jag det här vädret just nu. sol varannan minut så man blir svettig och regn och mulet nästa sekund. Men inget jag kan råda på så får väl gilla läget. värdsliga ting. men dom är härliga ibland dem med.

hajhaj

Uppe med tuppen. har rättare sagt varit upp sen kvart över sju och fått i mig båda macka och saft! woho.
jag ÄLSKAR att gå upp tidigt.
Somnade dock vid halv fyra så mina ögon är lite grusiga.
Rngde vårdcentralen, det är ett JÄVLA slussande där skulle jag vilja säga.
Men den läkaren som jag hade blivit tilldelad skulle komma tillbaka på måndag och man kunde ringa till henne och tidsboka ett besök.
så måndag it is.


näe nu ska jag dra iväg till gymmet och springa en km. En km meter tar kanske sex min eller nått sånt. har ingen jävla aning. Men man ska skynda långsamt. en km är ändå en km. jag har iaf längtat efter gymmer. Bra att ta pauser på sådär fyra månader eller mer för då saknar man det :P
Men nu när jag inte jobbar så mycket längre så har jag ju tid :) härligt.

jaja morrnmorrn.

japp det ska jag leka lite nu, eller inte. Men jag var iaf en svänga på h&m och hittade en så fin skjorta och en såå fin klänning. alltså jag får bara inse det, jag är en skjorttjej i högsta drag. Jag bara gillar det. Tror att jag typ gillar söta och lite propra kläder, eller det är alltid det jag tycker är fint sen när jag väl står i provrummet iaf.
Kanske inte det jag har sen men.. jaja bla bla. stilkris som vanligt. men den kommer ju och går.
Är iaf väldigt roligt med kläder ibland, bara man inte känner nån press. Som nu.
Bara väldans fina höstkläder som jag såklart var tvungen att fota mig i :)



mina nya skor oxå btw.



osen jag så som jag annars alltid ser ut hemma. världens mysigaste ungefär.



jaja det var det hele.

jaha så har man gått och blivit kär då.
I den här karln.
Alltså charmigare herre får man ju leta efter.

Om jag inte skulle falla för de där kostymnissarna som utsrålar att dom är lite coolare än alla andra,
så är det ju den här mannen med det där fina leendet som mer än gärna får sjunga för mig om kvällarna.

tjopp.

Emma väder ute idag :) regnigt och allmänt mysväder.
Var trevligt på jobbet idag och tiden gick fort.
Nu ha rjag varit på willys och handlat och ska laga tacos ikväll.
Ska bli gott.
Först ska jag bara sätta på högsta volymen med enrique Iglesias och diska och städa upp här inne.
Kan inte ha en bättre söndagskväll faktikst.
Men tröttheten efter två veckors jobb med bara två dagar ledigt tar ut sin rätt känner jag.

näe dax att sätta lite fart.

Okej. För sömnlösa personer

Man måste först börja med att ta bort de sakerna som man ligger sömnlös för.
Alltså alla problem som man ligger och tänker på tills man känner att man vill spy. Sådana saker bör man insé inte är någon höjdare att ha i sitt liv. Och det är ju skit svårt att ta bort de sakerna men man kan iaf ta bort nått utav det för att finna lite mer själslig ro. Och sen är det väldigt dumt för sömnlösa personer att typ inte tänka på det man tänker på på natten under dagen. alltså om man typ jobbar jämt, eller hållre sig undan från allt jobbigt så kommer edt som ett brev på posten när man släcker lampan sen.

Men folk då som inte orkar ta bort de där jättestroa porblemen (som jag själv inte har orkat heller)
så är min strategi antingen att
1) Räkna får med huvudbonader. För mig funkar det liksom inte att bara räkna får, det blir tråkigt. Men om man samtidigt tänkerpå att första fåret kommer gåendes i en basker blir detl ite roligare. och så fortsätter man så och kommer på olika huvudbonader. Det här funkade sådär för mig för tillslut kom jag liksom inte på mer huvudbonader. Men sen istället började jag tänka på människor i olika utstyrslar typ den första naken med bara en gitarr, den andra i typ i ovarall och klackskor. ja men ni fattar grejen.
Jag kommer inte till mer än 25-30 personer sen har jag somnat.



 

Vilken jävla kväll.

jahapp.
kl är två minuter över sex på morgonen och jag har icke somnat än. Så jag lägger ner att försöka nu.
Nu har jag nämligen satt på nyhetsmorgon och ska nog ta och dra mig in till typ seveneleven och köpa frulle istället.

Och Göteborg välkomnade mig med öppna armar när jag klev av på stationen kl kvart över tolv ikväll. Det regnade och var hyffsat folktomt på gatorna och inte ens 15 grader. Jag hade öppna små skor och det läckte in vatten men jag drog min schal lite närmre kroppen och andades istället in en luft som inte var fylld av tyngd, utan en luft som var fylld av något annat den här gången. Jag tror att det var trygghet, värme, nyfikenhet och kärlek på en och samma gång. En vilja och ett starkt hopp om att inte se livet passera medans jag själv har fastnat i nått jävla tuggumi som nån idiot slängt framför mig på gatan. Man kommer stöta på fler människor som spottar ut tuggumi och man kommer sannerligen att fastna flertalet gånger. Men jag tror också att man kommer att bi bättre på att se upp, att vara vaksam och titta var man går någonstans. Men även om man fastnar så vet man innerst inne att man tar sig loss, man tar sig upp. Man gör det man måste och måste man använda sina händer för att pilla i allt det där äckliga för att sedan kunna ta bort det så gör man det. För man kommer komma någonstanns.
Alltså den här jämförelsen kanske inte var en utav mina bättre. men ändå.

Och det är här jag talar om kraften. Att man inom sig har en kraft, en alldelese egen och helt oförklarlig kraft som gör att vi överlever när vi måste. Som gör att vi inte bara lägger oss ner och dör föralltid. Den känns inte alltid, tillochmed är den där kraften väldigt sällsynt inbäddad i massa annat, den kommer bara fram och blir tydlig när man inte vet hur man ska göra för att ta nästa andetag. När man är på bristningsgränsen och står framför det djupaste stupet, eller den mörkaste dalen. Då finns den där. och jag skulle beskriva kraften som den kärleken man känner för sig själv. Det är svårt att älska sig själv i en värld där vi blir lärda att göra tvärtom. Men någonstanns där inne finns det där lilla som säger till oss att vi ska ta hand om oss själva, vara snälla mot oss själva och göra det som är rätt för just oss. Ju mer man litar på det, desto synligare kommer kraften att bli och desto mer kärlek visar man till sin egen kropp och dess värde och sitt eget jag.

Det känns som att jag överallt läser om människor som ska göra förändringar, som känner att den här hösten är deras. Det är så himla fint. Så fint att människor kan känna så lika. Och på tåget i dag fram och tillbaka till skövde så läste jag Elin Grelssons bok av gamla blogginlägg och jag kunde inte sluta läsa, sluta förundras utav att hon satte ord på allt jag någonsin känt. Den brutala ärligheten är så vacker att jag nästan går sönder mellan sidorna.


Och igår natt så stressade jag sönder min hjärna, jag kände efter i varje cell i min kropp var jag hade ont och det stack till i magen flera gånger. Och jag blev bara så arg. arg på mig själv att jag inte kan säga ifrån, säga till. Men sen blev jag mest arg på världen för att det ska behövas sägas ifrån så jävla mycket. DU måste säga ifrån så att någon inte väljer att ligga med dig ofrivilligt mitt i natten, du måste putta bort, skrika nej och slå ifrån. DU måste säga till den här killen som du är kär i (när han inte är kär i dig) att han får lägga av att höra av sig och ge falska förhoppningar till ditt törstande och ensamma hjärta, DU måste ha bra anledningar för att inte ta på dig jobb för hela veckan så du inte blir överkörd. Och det enda jag har velat göra är att vara snäll. Jag ligger med dig för att du kanske kommer tycka lite bättre om mig då, fast att jag redan sagt nej båda en och tre gånger. Jag låter dig ringa varannan helg då din säng börjar kännas alldeles för ensam. Jag ställer såklart upp och jobbar om någon ska göra något annat, alla andras saker är säkert lite viktigare än mina.
Allt detta hann jag tänka på tills jag nästan spydde på allt ihop igår tills jag lyckades somna när klockan slagit fem på morgonen och det var ljust ute.

Men jag bestämde på två sekunder när jag vaknat och ringt och grattat min syster att jag skulle åka till Skövde. Så jag köpte en kaffe och satte mig på tåget och läste. Lärde mig, fick insikter och läste lite till. Mamma mötte mig inne på resecentrum och jag kände sådan kärlek för den här älskade varelsen som stått vid min sida i 23 år. Älskade älskade mamma. Som jag försöker skydda dig från allt mitt onda som finns emellanåt. Men ibland kan jag inte. och det är nog ganska bra det med. Vi åkte bilen till Mofalla pch pratade om allt och inget. Sen blev det tyst ett tag men det gjorde ingenting alls och vi svängde av och körde in på gården. Och där sitter pappa på trappan och ger mig världens längsta kram och jag är omringad av kärlek. trygghet. Och mamma ber mig med lite ängslig röst att : Snälla fina Emma. Du måste ta hand om dig. Det enda jag vill är att du ska må bra. jag hjälper dig. Du behöver inte göra så mycket, säg av dig saker. Och att min mamma, där och då sa det betydde så ofantligt mycket för mig. Min mamma som alltid ska klara allt själv, kunna bita ihop, orka hålla ihop och bara kämpa på (och som har gått in i väggen och kommit ut på andra sidan) Men att hon sa sådär gjorde att jag vet att hon har sett mig.

Sen åkta vi ut till min andra syster och firade hennes födelsedag. Och efter det åkte jag in med Lisen och drack ett glas vin på pims uteservering. Och det var så himla fint och jag tycker det är helt fantastiskt att få vara lilla syster.


Så mycket kärlek. Och kärlek är läkande.

alltså jag vet inte vad mitt jävla problem är. Jag kan verkligen inte sova.
allstå på jobbet idag stod jag och jäspade fem hundra gånger och kunde inte annat än tänka på min säng och att få gå och lägga mig. Jag är trött när jag kommer hem. lägger mig, sätter på ett sommarprogram att lyssna på och sen är jag bara pang helt klarvaken. Ligger och vrider mig en halvtimme till ingen nytta alls och nu sitter jag här, klockan är halv tre. Har satt på en film nu så ska väl se om jag blir lite tröttare med den.

ställt klockan på halv åtta för att gå upp och ringa och boka tid hos en läkare. får se hur det går imorgon.

hejhej




här sitter jag på golvet på jobbet med en kopp kaffe och nyvaken.

Efter ett fyra timmars nattligt samtal med malin inatt så känner jag mig faktiskt en aning klarare i huvudet.
(trots sömnbrist och lite huvudvärk)
För tillfället så har jag nämligen bevisat klart saker för mig själv. Just nu. Jag lägger ner nu som steget skulle sagt. För jag gör det. Det räcker, jag klarar det jag tar för mig. End of story. Jag känner mig inte lyckligare för det, för det är inte värt det om man måste kompensera bort att må bra. 
Börjat i fel ände, kämpat i fel riktning, gått på fel stigar. Och det gör mig ingenting, faktiskt. För nu vet jag ju lite extra, lite mer. 


Efter vi hade pratat tittade jag klart på filmen "en sorts kärlek", och det var väl ungefär den sorgligaste filmen av all a filmer. nu är jag inte en sån som rgåter på filmer, men den här känns som man skulle kunna sitta och stor tjuta nästan från början till slut. handlade endast om döden ungefär.

jaja back to work.


 

Vi var och såg steget igår.
Det är väl ungefär en utav dem bästa sakerna jag gjort. Eller ja edt var ju inte jag som gjorde nått men bland det bästa jag hört. Helt fantastiskt och alla låtarna har ju fått ännu en mening.
Och jag kan inte sluta lyssna på synd om dig. bara för att det är så jävla synd om dig och inte om mig! Det är du som har fel i dig, inte jag som har fel i mig så skippa att försöka få mig att tro det.


Det är så synd om dig, för att det aldrig orndar sig. Men det är bara sån du är, du vill inte göra någonting åt det. Jag kunde vart din tjej, jag var ju så kär i dig. Om det är dumt att misslyckas, vad gör du här då?
Det är så synd om dig. Det så synd om dig. och du kan inte ge mig, någonting. Så vad finns här inne? Ingenting. Det är så synd om dig, för att det aldrig ordnar sig. Men det är bara sån du är, du vill inte göra nånging åt det.

..

Nu står jag på jobbet och det regnar. härlish!

hejhej

Jösses.
Mina ben värker. Men jag har tagit en dusch, luktar tvål och har en påsegodis brevid mig. Det kan vara värre så att säga.

Idag kom Malin in i butiken en sväng och gjorde så timmarna gick fortare :) det var fint.

Jag ska ta hand om mig nu. fina fina jag som alltid gör så gott jag kan. Varför blir det så fel vännen? Vill jag fråga till allt det där, där inne. Men jag vet ju. Det är ju fortfarande bara för du är så himlans arg på hon där inne. Och det behöver du inte vara. Hon vet bäst. Hon kanske är rädd, bortglömd, oälskad av dig, men hon vet och hon ska leda dig.

.

Nu ska jag titta på alsång på skansen med min kära måns :) !

och här är en låt som för mig att känna mig sådär hopplöst kär så jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag förstår han som skrev den.

lyssna njut älska.

en sak till.

jag älskar att sova i kalsonger (stavas det med två L ?) aja skit samma. jag bara älskar det iaf.
Det är så mysigt. Eller så är det saken av att det är hans, och att det är därför. Alltså jag vet ju att jag bara lever i en fantasi när det gäller honom. allt som har med honom att göra ungefär. Men grejen är den att jag har levt med den så länge att jag liksom inte har lust att släppa den. sjukt va?

Jag tänker fortfarande att jag vill ringa, att saker som händer vill jag berätta för honom, att jag vill att han ska sova med mig på söndagskvällen innan veckan drar igång igen. Inte att jag alltid vill ha honom här, men såhär i efterhand kan jag ju sakna spänningen, frustrationen, sorgen, pirret som jag iofs alltid får när han uppenbarar sig och hoppar in och ut ut mitt liv korta korta stunder. Men den enda som jag vill ska röra mig, är han. Attraktionen till honom kan jag inte minnas mig ha haft till någon. Och nu pratar jag inte känslor utan attraktion. Och det bygger inte bara på ett utseende, utan jag tror att det bygger på allt som varit. Allt slit, all kamp med honom för att inte nå fram. Och man är ju sådan med allt som är ouppnåeligt. 

Det är konstigt när någon knappt finns i ens liv, men som är så otroligt påtaglig i allt man gör, men bara i mitt huvud.

Näe nu ska jag sova hej. 

Jag har fått ha en hel dag med att bara tänka.
Lika mycket som man kan bli galen av att tänka, lika galen kan man bli av att inte få tänka. Av att springa runt. När man väl får tid att tänka, på riktigt, så blir tankarna konstruktiva istället för att sitta och tänka på att jag bara får röka fem cigg om dagen. Det leder liksom ingen vart i mitt liv av att sitta och älta att jag inte slutar röka. Enda anledningen till att jag väljer att det ska ta upp min enda "tänkar" tid är för att jag inte pallar allt det andra.
Idag har jag bara fått sitta och liksom tänka smarta grejer, med mig själv och till mig själv.

Och man behöver inte vara så himla rädd, eller så himla arg. Inte när man har en liten fin lägenhet som välkomnar en med öppna armar. Har man bara ett ställe där man känner frid, lugn och ro så blir allting annat en gnutta lättare.

jösses vad jag blev hemmakär idag. Vet inte vad det är med mig. men lugnt i mig är det idag och det är så jävla skönt att bara lägga bort stressen.

Nu ska jag lyssna på hanna helquist sommarprat, hon är himla bra tycker jag nämligen.
Och imorgon ska jag käka frukost på ett fik, med en bok och mig själv.

back.

Ja så nu har jag städat och fejat hela kvällen, varvat med ätit och tittat på solsidan och sånt där annat söndagsaktigt. Min lägenhet är så sjukt fin nu. Skurade golv, dammade hyllor och ordning och reda. Har slängt massor av papper och städat garderoben och gjort fint inne på toan. Ny har jag tänt massor av ljus som dansar omkring här inne i mörkret och jag lyssnar på Melissa Horn. Har precis öppnat en burk med cola som jag köpte förut. Hade jag kommit in den här lägenheten just nu och att det hade varit någon annans så hade jag tänkt att det måste varit en väldigt mysig tjej som bor här. haha kanske inte så konstigt när jag har inrett den precis som jag gillar det också :) men men.

Var och köpte en prickig bricka förut också, och två tallrikar. FÖr vi vet ju alla att har man bara en bricka så kommer man ju såklart bli en sån människa som äter frukost varje morgon. Och har man bara en tallrik så kommer man ju såklart att bli bättre på att laga mat, eller hur? jag är hyffsat komisk kan jag känna.
Nu fattas det bara lite växter här inne, sen är mitt boende typ komplett.. och en kaffebryggare, en vanlig. Jag menar har man redan en esressomaskin och mjölskummare så kan man ju behöva en vanlig kaffebryggare också. Jag har också en vanlig frys (inget frysfack längre) en micro, en ugn, en stav mixer, en vanlig mixermaskin.. jaa allt det där som man bygger upp som prpblem. jag har ju valt den vägen hittills så att säga. Tro att det är skitsakerna som ska göra allting lite lättare. Och alla dom där grejerna är ju såklart härligt att ha, men dom kanske inte har gett mig ett annat liv. Men vi får se om brickan ger mig det imorgon :P


Snart ska jag ställa mig och laga köttfärs och frysa in i matlådor då jag jobbar hela veckan lång. Och sen diska, tänkte kolla på sommarpratarna på svt play under tiden. Sen ska jag läsa boken som jag lånat av Malin. Lite kul att jag ska göra allt det här och att klockan redan är kvart över tolv. Men det har ju inte stoppat mig förr. Och har man det mysigt med sig själv så ska man ta vara på det.