Lonito

 

Mår inget vidare faktiskt. saknar redan allt med mitt vanliga liv. Inte för att jag inte kan göra allt nu egentligen (förutom att röka och dricka då) men med det här illamåendet så har jag ungefär noll lust med allt. Mår iofs sämre när jag sitter här i soffan men kraften som jag behöver för att ta mig ut finns liksom inte.

Jag tänker mycket på att jag inte kan springa, inte orka träna, att jag kommer bli orörlig, stor - vilket ger mig någon typ av ångest. Jag vill såklart inte ha den ångesten, jag försöker jobba bort alla dom tankarna med det är piss-svårt. Jag vill ju bara att jag ska tycka att det här känns gött, mysigt, osv men ja nu är det svårt iaf. Det känns också som att det är en evighet - som att jag inte kommer bli mig själv igen (vilket jag längtar efter och hoppas).

 

så livet just nu är att jag sover dåligt på nätterna (vaknar flera gånger, måste gå upp och kissa eller dricka), jag mår illa till och från hela dagarna (ibland blir det lite bättre av att jag äter men ibland funkar inte det heller), väldigt trött, krypningar i benen på kvällen och någon form av ångest och rastlöshet i kroppen.

 

v 8.

embryot är ungefär en och en halv centimeter långt. än så länge mäts längden som en rak linje från huvudet till stjärten.

nu kan embryot göra några enkla rörelser. Armen har fått en armbåge, på händerna börjar fingrarna att växa ut m. simhud mellan, och tårna börjar utvecklas. Ögonen håller på att få ögonlock, men sitter ännu långt ut på sidan av huvudet. I munnen håller gommen, tungan och anlag för tänder på att bildas.

En liten del av tarmen ligger i navelsträngen strax utanför magen. det beror på att tarmarna växer så fort att de inte får plats inne i kroppen

 

i gravidkroppen:

nu växer livmodern och blir lika stor som en apelsin, men den går ännu inte att känna utifrån. Det kan kännas som mensvärk när den växer och tar plats. många kan behöva kissa oftare än vanligt. En orsak kan vara att livmodern trycker mot urinblåsan.

det är vanligt att tycka att viss mat är äcklig. håret kan förändras och kläderna kan kännas trånga. En del får akne.

 

Tänkte att jag skulle skriva om när jag plussade på den lilla stickan. tänker att det är fint att ha det dokumenterat, för vad som än händer kan ju ingen ta ifrån mig att jag faktiskt alltid kommer ha varit gravid. Även fast att jag tvekar på att jag är det emellanåt.

 

Den 8 januari skulle jag tidigt till sahlgrenska sjukhuset för att ta mitt sista och tredje blodprov för att se om jag hade någon ägglossning alls. mitt uppe i en fertilitetsutredning alltså. Jag bestämde mig för att på egenhand använda ägglossningsstickor för att förbereda mig på vad som senare skulle kunna komma upp i ett samtal med läkarna. Typ nej Emma du har ingen ägglossning, men det kan vi avhjälpa med en hormonbehandling (tabletter och sprutor). Jag tog sex stycken ägglossningstester under sex dagar och alla visade negativt. Jag hoppade över att testa på söndagen och sprade mitt sista test till måndag den 8 februari på morgonen då jag skulle ta mitt sista blodprov. Kissade på stickan och väl efter någon minut dök det upp två nästan lika starka streck brevid varandra. bingo! Enligt testet skulle jag ha ägglossning om 40-70 timmar. (om nu testet visade rätt vilket jag också tänkte att det kanske det inte gjorde osv, orka) Men jag åkte till salhgrenska, lämnade mitt blodprov. På kvällen sedan körde vi vår egen lilla heminsimination, även på tisdagen kvällen därpå. Till saken hör att vi har ju kört detta ganska många månader, dock har jag aldrig testat ägglossningsstickor. (fråga mig inte varför jag som ändå läser på och testar allt, men detta hade jag inte gjort, tänkte att jag hade koll på den) men den visade ju sig ligga typ fem dagar seanre än vad jag hade tänkt. Några dagar gick, jag och Erik åkte och bodde på ett litet hotell på tjörn, lyckades till och med få till ett litet ligg på lördagskvällen. dagarna gick, det blev en vecka efter ägglossning, det blev 14 dagar efter ägglossning och ingen mens kom. Jag kände verkligen ingenting speciellt, inga ömma bröst, ingen mensverk (allts¨ingen tecken på mens men inte heller någon på graviditet) på söndagskvällen. På måndagen 22 februari drog jag ock köpte två graviditetstest, apotekets egna. Gick in och skulle duscha på kvällen och innan det kissade jag på stickan och lade den framför mig på golvet. ett litet litet litet svagt streck uppenbarade sig i den ena rutan. Man kunde absolut se det med blotta ögat men det var väldigt svagt. Jag tänkte att det kan ju visa fel. googlade runt efter bilder på svaga streck och hamnade på familjeliv där de flesta menade att syns det ett streck även hur svagt det än är så är man gravid. Hmm..

På måndag morgon gick jag återigen upp och kissade på sticka nr två, fortfarande ett svagt streck där. Kanske ändå är det nått.. Men jag sa inget till Erik och gick till jobbet.

Jag slutade tidigt den dagen och gick ner till stan för att möta anna på en fika kl två. jag var inne runt kvart i, smög in på apoteket brevid fiket och köpte ett dyrt clearblue test. På dessa test så står det klart och tydligt GRAVID eller INTE GRAVID. står det att man r gravid kommer det även upp hur många veckor det är. Jag beställde en latte och tog en plats, och gick till toan med min väska och testet välä gömt. Kissade på stickan och timglaset kom fram, jag väntade en minut, två, tre och så helt plötsligt slutar timglaset på den lilla lilla skärmen att blinka - GRAVID 1-2 veckor. Det kändes sjukt och så himla härligt. Jag skyndade mig ut till min latte, satt och tittade ut genom fönstret med mitt brännande graviditetstest i väskan. HERRE GUD, JAG ÄR GRAVID. det tog sig. en liten spermie hittade till mitt lilla ägg och fastnade.

 

Nu har det gått en vecka sedan testet - enligt min natural cycles app är jag i vecka 5+0 (dvs att jag precis har gått igenom vecka 5 och in i vecka sex) Vikten på det jag har i min mage är 0 gram, ch längd 5 mm. Hjärtat slår nu i 100-160 gånger per menut (jag har alltså två hjärtan i min kropp) Ansiktsdragen så som näsan, munnen, öronen och ögonen börjar formas. Embryot är nu lika stort som en apelsinkärna.

 

Hur känns det då?

Jag är otroligt trött på kvällen. alltså sådär så jag kan somna sittande (har aldrig hänt tidigare) Jag känner mig mycket mer "mysig". vill gärna ha Erik nära, ligga och kramas (faktiskt på ett annat sätt än tidigare). Jag mår inte illa men är sällan hungrig. jag äter dock såklart ändå! Jag känner mig uppsvälld. kan gå en dag utan att göra nr 2, vilket inte hör till vanligheterna. Jag sover bra, vaknar pigg, mer törstig än vanligt. Lite ont i brösten och de känns lite större.

 

på torsdag ska vi på nått infomöte och nästa vecka har jag min första tid med barnmorskan Lena.

 

Sedan till det lite mer jobbiga, mellan vecka 9-11 sker de flesta missfallen. Jag tittar inte varje gång om det är blod i trosorna (förmodligen för att jag vet att skulle det här bli ett imssfall så kommer det nog göra rätt jävla ont och kanske inte bara komma lite blod på pappret.). men aa det vet jag ju iofs inte. Däremot så tänker jag ju att det borde kännas mer att vara gravid, borde jag inte må illa nu? man ska tydligen kolla så att tecken som man haft inte bara slutar för det kan tyda på att nått är fel. Men jag har haft mina dagar av oro, och det har lagt sig lite. Jag är ju inne i karusellen nu. jag kommer gå på ett möte, jag kommer veta om det händer något. Jag hoppas att det här går bra, jag hoppas att jag kommer få komma på ett ultraljud i vecka 14 och se att det är en bebis där inne, jag hoppas så innerligt att jag ska få vara med om att jag får tänka när jag vaknar: Bebisen, lever du? Är du vaken? och någon därinifrån kommer svara med en liten liten spark.

 

 

 

 

 

Alltså denna ledighet, må den har gjort mig gott. Och ja det har den! Men opeppet jag känner inför mitt jobb just nu, är inte nådig. Alltså jobbet i sig är det verkligen inget fel på. Det är väl mer upplägget. Jag funderar och funderar kring vad jag egentligen vill. Vågar inte riktigt göra det ordentligt heller för då blir det på ett sätt ännu värre, ett steg närmare att behöva göra något. Vilket jag kanske iofs behöver. Ska det här vara året då jag handlar, agerar, vågar? Jag vet inte. Hur mycket ska man göra åt gången är min andra fråga... Och kanske är det bara postdepression nu efter en lång ledighet där en inte har behövt lyfta ett finger om det inte har behövts.

 

Det är svårt det där med jobb. Ska jobb bara vara jobb, människorna som är där har man jobbmässiga relationer till? På mina tidigare jobb så har det liksom inte varit så, om jag tänker på p4 (visst jag var ung, jobbade där mellan att jag var 18-20 år), men där arbetade jag också mycket som en kompis. Jobbet var ju så basic och det mesta man kunde göra var ju att tjöta och lyssna på musik. Jag dejtade och festade med militärerna och samma sak med den närmsta personalen. vi blev ett gäng. Tänker jag tillbaka på mina sommarjobb ålderdomshem och kyrkogården så hittade jag också en superbra kompisrelation på jobbet. och sedan när jag var 21 och började i butiken så blev de nära vänner och några jag gärna hängde med på fritiden. därav att jag inte haft något jobb med bara jobbmässiga relationer.

 

Nu har jag betydligt fler relationer eftersom jag har var sin egen relation till varje barn. 15 ändå ganska nära relationer. och två jobbmässiga i arbetslaget och sedan några andra halvdana runt i huset. Vilket typ krånglar till det. Det är olika stämningar att förhålla sig till och när man inte delar varje vardag ihop (alltså med dom andra avdelningarna) så känns det ofta som det är olika typer av stämningar att stämma av med. Det känns liksom ofta komplicerat och jag tycker inte att det ska vara det på ett jobb. Alltså arbetsuppgifter får vara komplicerade, problem kan vara det men inte när det gäller allas olika humör, inbördes relationer och arbetsbördor osv. plus att mitt arbetslag inte riktigt funkar till råga på allt. Och jag vet att det kommer förändras nu. kanske ska jag sitta lugnt i båten och ge det lite tid. jag kan ju försöka bestämma hur jag vill ha det iallafall. Frågan är om det funkar.

 

Jag tänker att jag kanske ska söka någon tjänst på en enavdelning. Finns ju olika typer av kooperativ. Vet inte om det är min grej men en sak jag skulle uppskatta är att man är ett arbetslag och behöver bara förhålla sig tillvarandra. Det gör det lättare att läsa av humör, dagsform, vad som händer i allas liv osv. Jag vet inte men jag vill ha förståelse för folk och jag vill att folk ska ha det för mig. och det blir svårt när man bara hejar på en kollega en dag och någon kanske man inte ens ser, för att sedan "låtsas" ha ett gemensamt hus osv. äh jag vet inte. ibland känns det bara som jag är på helt fel plats (och ibland helt rätt såklart).

 

Lite tänker jag att jag också håller ut för att få söka till specialpedagog programmet. Jag skulle tycka att det var en sådan fet ynnest att få plugga igen, med andra som också vill läsa till det. Jag tror att jobbet skulle vara svårt men också utvecklande och på något sätt självständigt. att bidra med sin kompetens till andra pedagoger, studera vissa barn, lägga upp strategier och planer, att samtala på bra sätt och att inte vara stationerad på något ställe hela tiden. omväxlande. och säkert slitigt men på ett annat sätt. Det känns som jag skulle få utlopp för att tänka och verkligen försöka hitta bra lösningar för specifika grupper/barn. Oavsett så är det något jag vill läsa till pga verkar så intressant!!

 

 

Jag pendlar mellan att vara logisk och rationell till att ja helt enkelt inte alls vara det. Nummer ett så känner jag att relationer som kan gå sönder på en kväll, ja det är åt helvete med dom. Att saker som man byggt upp helt plötsligt bara är något helt annat Man ska bestämma att nej, nu är vi inte det som vi var för två timmar sedan. Självklarheten i att röra vid varandra slits bort från en. Att bry sig om varandra ska nu bara finnas i huvudet och ett sms som frågar hur dagen har varit ska man från och med nu strunta i. Man ska nu hålla sig på sin kant, ta milsvida steg bakåt från en relation där man har pratat varje dag. Det är inte speciellt konstigt att man håller sig i från kärleksrelationer när dom alltid ska hänga på en skör tråd. Att det är allt eller inget i så många fall. Och jag är också formad av den här världen. Jag vet inte heller om jag skulle kunna sitta ihopkrupen i hans famn i soffan mer, som vi har gjort så ånga gånger förut. Men förhoppningsvis kan man skapa en annan typ av relation om man verkligen vill. Kanske behövs det lite perspektiv och tid - eller så är det som han säger; Man säger alltid att man ska vara vänner efteråt men att det aldrig blir så.

 

Amen sjukhelvete försvinn från mig och min kropp. Nu är det iaf fredag, på måndag ÄR jag frisk så är det bara. Så trött på min lägenhet, på att inte få träna, på att bara äta skräp, på att inte orka, på att inte känna mig pigg... osv. O jag blir frisk nu så ska jag alltid försöka behandla dig väl fina kroppen min

 

 

Regnigt Göteborg, nybryggt kaffe, nyduschad människa och lyxfällan på tv:n. Ibland älskar jag söndagar något enormt <3

 

  

Hej hej bloggen.

 

Äntligen lördag. Favoritdagen på hela veckan. Har suttit och knarkat träningsbloggar och dricker kaffe. Tänk om ag kunnat bränna av en härlig lååång morgonjogg. Men icke. Fy fan så ynklig man känner sig när man är krasslig. Och ja jag har ju varit konstant sjuk nu så det är ju kul. Har jag någonsin tyckt såhär synd om mig själv? Ja jo det har jag väl. Mår ändå helt okej just nu. Och jag behöver inte lyfta ett finger idag eller imorgon. Grejen är väl bara den att jag VILL lyfta ett finger.

 

Imorse när jag gick upp gjorde jag iaf en supersmoothie till mig. (haha varför vill man radikalt förändra livet när man är sjuk)? Eller radikalt var väl att ta i, en liten smoothie kanske inte är det radikalaste jag gjort. Men dock var den god och tror stenhårt på att den kommer hjälpa mig att hålla mig mer frisk ;)

 

Hacka bladspenat, pressa en apelisn, några droppar citron, riven ingefära, en halvbanan och lite soja mjölk - mixa med mixerstav. Drick! (i bara den här drinken ingår mer frukt och grönt än vad jag äter på typ en hel vecka).

 

drömmer om muskler och en stark kropp som orkar. sorry för ytligt inlägg. Men ibland är jag ytlig, ibland är jag osmart, smart, klok, bäst, sämst, grym, underbar, härlig, konstig, knäpp, mysig osv. Så många sidor ska rymmas och bråka med varandra emellanåt.

Har börjat läsa Zandra Lundbergs blogg. Tycker så mycket om henne. Känner igen mig så mycket också.

 

"Det går … rätt bra. Jag har inte en helt oproblematisk inställning till att jinxa någonting med kosten. Risken är att mat börjar ta upp större och större plats i huvudet och plötsligt sitter jag där igen, och ägnar typ 75 % av mina tankekraft på vad jag borde och inte borde äta. 

Så där har jag förövrigt känt varje gång någon ny jävla diet dyker upp. Jag funderar om jag kanske inte borde börja justera kosten lite mer mot LCHF- eller 5:2-hållet. Jag smyger med mina tankar och jag skulle ALDRIG berätta för någon att jag går på den senaste trenddieten. Men inne i huvudet smider jag planer om hur jag kan förändra kosten så det ska märkas så lite som möjligt (och jag lite obemärkt bara ska lyckas gå ner de där sista fem-åtta kilona). ”Nej, jag tycker inte så mycket om att äta frukost. Och jag står mig bra på den här lilla soppan till lunch, det är inga problem”. Eller ”jag har alltid haft väldigt svårt för potatis”.

Alltså ni hör ju … haha! Jag skäms. Men det är inte jag. Det är bara mina sjuka tankar. Och under många år har jag identifierat mig med mina tankar. Jag har trott att jag ÄR allt det där märkliga som försiggår där uppe. Det är jag inte. Tankar är bara tankar. Jag kan en hel drös dumma tankar om att jag inte duger, att jag är ful, fet och sånt – men det betyder inte att det är så. Och det är väldigt viktigt för mig att varje dag påminna mig om det".

 

Tog en lång sovmorgon. Nu har jag i alla fall fått i mig en kopp kaffe, tittar på os. Ska strax kika på skavlan innan jag drar mig ner till stan och bibblan. Det är lördag och jag får lite tid till att andas. Jag har varit krasslig i typ tre veckor men börjar känna mig bättre. Längtar till träningen så otroligt mycket. Mitt lyckopiller. Men det kommer komma.

 

Vad rör sig i mitt huvud dessa dagar

 

Jag känner ganska lagom mycket. Tar det lugnt. Jag vaknar inte med något jobbigt, tycker att morgonen är en fantastisk stund med kaffe och nyhetsmorgon. Att det blir ljusare ute känns ganska jobbigt, men jag försöker tänka att min kropp behöver ljuset, att det kan vara härligt ibland ändå. Jag tänker på mitt yrkesval, att barn gör mig levande och lycklig. Att jag längtar efter att få plugga till specialpedagog. Att erfarenheter gör mig rikare. Men jag skulle behöva mer samtal kring vad man gör, kring varför saker är som dem är. Vuxna samtal som hjälper mig att utvecklas. Jag är lycklig över att jag inte längre har sömnproblem, det tyder kanske på att jag inte har massa underliggande problem som behöver bearbetas varje natt. Något sådant i alla fall. Jag är lite olycklig över att energin jag har måste fördelas och med ett 100% jobb blir annat lidande. Jag vill ge mina relationer mer än mitt jobb egentligen. Men jag tänker att detta också är precis i början. Kanske kan kroppen lära sig att portionera energi på ett annat sätt längre fram. Annars får jag ta ställning till det senare. Sen vet jag ju att träning gör att jag får mer energi utöver jobbet. Jag tänker på tvåsamheten. Det som vi i vårat samhälle har skapat. Av rädsla för ensamhet kanske. Men oj vad jag tror människor kan känna sig ensamma i den., Ett stängt rum där man inte låter någon annan komma in. Tvåsamheten kan också vara fin, eller rättare sagt så är relationer som man vågar lita på fina, Att man vågar släppa in, vågar vara med och i det. Vad vill jag ha av mina relationer? Vad vill dem ha av mig? jag tänker att ibland får an faktiskt satsa lite. Jag är ju så dålig på det. Jag låter alltid saker i mitt liv bli till en slup Det hände bara. så blev det bara. Jag tar några steg men kan liksom inte erkänna vad jag vill, vart jag ska, vilken väg som skulle vara den härligaste. Alla dessa frågor utan svar. Som vanligt med andra ord.

 

Dags för skavlan :) HEJ

 

 

Ibland består en dag av väldigt många lyckliga ögonblick. Idag var en sådan dag.

 

1)Det började med att det var fredag, jag har min tidiga dag på jobbet och sedan två helt lediga dagar

2)Jag står på jobbet, dricker mitt morgonkaffe och jag hör att första barnet kommer i tamburen och hör att hon säger till sin pappa att hon vill att Emma ska vara där. Jag går ut i hallen och sätter mig på huk och jag möts av det största leendet och hon rusar in i min famn.

3)Vi hade tre barn totalt idag. Hörde jag mysigt? Det blev Pippifilm och kakor :)

4)Fina och faktiskt djupa samtal med kollegor

5)När han och jag sitter och dricker kaffe, äter choklad, pratar och löser korsord i hans kök

6)Att vi lyckades åstadkomma fyra helt perfekta semlor

7)Blir fylld av skratt och kärlek när jag mimar att han ska skippa pelargonberättelsen till sin mamma. Under tiden hon frågar kring den så försöker han febrilt komma på en vit lögn om att han har fått den på jobbet (Jag förstår att det här inte låter så roligt men alltså skrattar så fort jag tänker på det) För det första hade vi ju bara kunnat säga att jag fått den av en kompis (men nähe det tyckte jag tydligen  inte var en bra idée), minen på Erik då han inte fattar varför han inte kan säga det plus att han inte kommer på nått annat att säga så han drar ut på det och mumlar ett jäkla tag, och hans mammas fortsatta kommentarer om den och att hon inte ger sig i att fråga var den kommer ifrån, och till sist, att det han kommer på är att han fått den via jobbet (och till det hör ju att han jobbar varannan lördag på en sportaffär) Och sedan, om man vet hur den här lilla vissna pelargonen ser ut, - ja då blir det ännu märkligare att han skulle fått den på jobbet av öh.. nån? Hahaha ja men jag skrattar fortfarande.

 

 

 

Dags att sova bort den här förkylningen nu tror jag!!

Det här jävla dietsnacket står mig upp i halsen. Måste man på ett jobb få det kastat på sig, varje dag?

Jag kan ju liksom inte bara resa mig upp från ett möte, fast att jag ibland har så stor lust. Alla är så himla duktiga. Man går ner så och så många kilon, man är hungrig hela tiden, lchf 5:2 ätardag, strikt kosthållning, morgonpromenader och alla är så duktiga. För vem? Klappar på axeln och konstant detta: Du är så duktig för att du gör det här. För att du håller igen, för att du går upp en timme tidigare på morgonen för att bränna frukosten. När är det måttet på duktighet?  Och jag hatar att det ändå sätter sig någonstans i mig. Trött på att den största kampen så många kvinnor ska utkämpa är den mot fem kilo mer eller mindre. Dag ut och dag in, år ut och år in. Tusen tankar per dag om mat, inte få, borde jag, kalorier, hunger, bränna fett och fan och hans moster. Och klyschan om att: Tänk på barnen i Afrika, uppenbarar sig i mitt inre. Och jag vet att man inte kan jämföra problem, men alltså skevheten i världen? luften går ur mig. Men mest för att fan, kan vi inte bara snacka om nått verkligt? Bara lite mer av det som händer oss på insidan istället för allt jävla tjafs på utsidan. I alla fall på arbetsplatsen. Jag vill kunna välja mina forum där jag orkar ta det här.  

 

Det här med att man tror att en känsla ska vara för evigt och hur densamma kan bli oerhört förstorad. Jag är ganska mycket sådan men jag har under de senaste åren ändå försökt att ta till mig det och bevisat för mig själv att det inte alltid är på ett vis. Känslor kan variera från dag till dag, sinnesstämningar kan variera från timme till timme. man kan vakna och må piss en morgon men på natten gå och lägga sig och känna sig väldigt tillfreds. Jag kan älska min mamma till döden men också bli jätteirriterad på henne ibland. Och det får vara okej. I en kärleksrelation (eller i lindan av den)  så känns det som att man blivit lärd att man då ska rannsaka sig själv, relationen, kärleken, tankarna, framtiden och så vidare. Är det okej att jag inte är på topp alla kvällar? Är det okej att han inte är det? Är det okej att han en kväll tittar på mobilen 40 gånger? Är det okej att jag är tyst en kväll då vi tittar på tv? Är det okej att man inte alltid känner för att ha sex eller är det okej att man alltid vill ha det? Är det okej att ses varje dag eller att inte göra det? Är det okej att ha ett eget liv och ett liv tillsammans? Är det okej att vilja vara själv ibland och andra gånger dö av saknad?

 

 

Är det då äntligen dags att summera? Vad har jag lärt mig? Blev jag lite klokare? Räddare? Lyckligare? Mer tillfreds? Vågade jag? Många frågetecken men mindre svar. Förmodligen för att man inte behöver ha något svar på allt detta. Livet är ändå ingen rät linje, en bana att följa (fast att vi hemskt gärna vill tro det). Det är kanske mer som en tågstation. Eller ett tåg. Människor kliver av och på från ens eget lilla tåg. Vissa stannar för alltid i den lilla bistron, välkomnar en med en öppen famn och en kopp kaffe utan att man behöver säga ett ord. Andra åker bara med någon station för att sedan aldrig återvända. Vissa kommer tillbaka om och om igen för att det ibland kan vara svårt att släppa taget. Vissa gånger går det tåget alldeles för fort, helt fel människor har tagit plats och känslan av att man är på helt fel spår ;), infinner sig. Jag vet inte om det här var en vidarebra liknelse, men det jag vet är att jag älskar att åka tåg. Att vara på väg men samtidigt vara lugn. Kanske ska vi damma av den gamla klyschan att det inte är målet utan färden (eller hur den nu går) dit som är det härliga. I mitt liv behöver jag:

 

- Något lustfyllt att göra

- Någon härlig att älska

- Något spännande att hoppas på

 

..

 

Jaja, vad hände 2013 då?

 

Vi började med att fira in det nya året

 

 

Imorgon har jag jobbat tre hela veckor på nya jobbet! Sen är det ledighet i 17 dagar. Känns väldigt välbehövligt. Den här sista veckan har jag känt att jag kommit in i rutiner, lärt känna barn och kollegor hyffsat. Tycker väldigt mycket om arbetsplatsen och barnen gör mig lycklig på något sätt varje dag. Deras leenden och entusiasm gör såklart att mitt lilla hjärta smälter. 

 

Idag slutade jag tidigt, gick och la mig och sov en har jag fixat och donat i lägenheten. Nu tittar jag på jul med Ernst Och imorgon är det fredag oh jag har en fin helg att se fram emot :)

 

 

 

 

 

Det här med att dygnet har för lite timmar. Jojagtackarja. Gick hemifrån imorse klockan sju och kom precis innan för dörren. Alldeles för lite tid för att skriva, fast det behövs. Men ibland får jag ta lite av sömnen för att istället jobba med själen. Dock sitter det ju ihop så vet inte vad som ger det ena eller det andra.

 

Relationer kanske inte alltid är lätta eller okomplicerade. I mina nära relationer med vänner i min innersta krets och med familjemedlemmar har jag behövt slitas isär, slita isär, skrika, hata, älska, tvingat mig på, sagt nej, sagt ja, ljugit, varit otroligt ärlig, gråtit, brytt mig om, saknat och ibland blivit besviken. Att orka vara med när någon egentligen skulle vilja ta livet av sig, att kunna glädjas åt en flytt till ett annat land, att hålla någon i handen och ge sällskap i natten,  att skratta åt det härliga men att också tillsammans behöva gå under av tanken på att vi inte alltid kommer att ha varandra för döden kommer ingen undan. Rädslan för att band ska brytas och att glida isär. Framtidshopp och förskräckelse. Timslånga telefonsamtal eller ett sms med orden: Du är det bästa jag vet.

Nya relationer som man tar in i livet har också faser att gå igen, men det krävs att man investerar med tid och engagemangs och vilja. och främst kanske med mod. Jag skulle behöva en gnutta sånt i vissa situationer.

 

Och om någon låter lite arg så händer det nått konstigt i mig. Vad är det? Behöver jag gräva i det eller bara hantera att folk blir lite arga då och då eller ibland låter arga fast att de inte är det. Och arghet betyder inte att världen rämnar och kommer gå under inom den närmsta minuten. Men det är svårt att träna på också. Jag tänker att jag bara ska vara tyst så går det över, men jag är också en person med känslorna emellanåt utanpå kroppen och jag kan inte sitta kvar i den där soffan i en sekund till. Jag tror också att det är ganska bra att förflytta sig för att kunna försätta sig i en annan sinnesstämning. Och han sätter sig på en stol och jag står lutad mot dörrkarmen, huvudet på sned men med armarna i kors för att skydda det som skyddas bör. Och så säger vi lite saker, jag försöker få ur mig nått oförståbart som så ofta i de situationerna. Jag tittar noga på honom för att kunna uttyda någon typ av tanke. Men det är svårt att se vad som försiggår i någons huvud. Men så tittar han på mig, med de där fina snälla ögonen och jag tänker att jag vill ju aldrig att han ska sluta se på mig, se in i mig på just det sättet som han gör. Och helt plötsligt förstår jag inte vad jag så gärna vill skydda med den där muren och de där korsade armarna. Och efteråt hittar jag tillbaka till min lilla vrå mellan hans arm och på hans bröst. Han tar försiktigt längs min hals och ger mig tre pussar på rad. - Någon gång kommer jag ångra att jag inte pussade dig mer.

 

 

 

 

Nu har jag sovit tolv otroligt härliga timmar. Söndagar kan ju vara det bästa som finns när man jobbar. och fredagar och lördagar såklart. Helgen känns helt enkelt väldigt njutsam :)

Nu har jag tittat på skidskytte, druckit alldeles för starkt kaffe och tänt ljus i hela min lilla lägenhet.

Den kommande veckan ska jag börja träna igen efter mitt månadsuppehåll. Har helt enkelt inte orkar och mycket nytt i livet har fått gå före, vilket nog har varit klokt. Kroppen måste få vila ibland. Jag längtar efter spinningen, men det gör jag och andra sidan alltid.

 

Fredagen bestod av jobb, fika, sen en liten tupplur på eftermiddagen. Sedan gick jag och köpte lite gott att äta, tittade på på spåret och spenderade kvällen tätt intill någon jag tycker om. Sov några timmar, åkte ner till Hemköp och köpte ingredienser till det årliga julbaket, tog tåget till Skövde och hängde med systrar och syskonbarn. Sen bjöd mor och far på middag och vin innan jag tog kvällståget tillbaka till Göteborg.

 

Dags för mig att ta en dusch, diska och kanske unna mig ett rederietavsnitt ;)

 

 

 

 

Din kropp är ditt land, bara ditt. Den markerar var din frihet börjar. Och vart den slutar. Där inne är ditt ord lag. Låt ingen få dig att tro något annat. Låt ingen överrösta dig! Sparka ut alla falska profeter som tror sig kunna uttolka orden bättre än du! Släpp inte in dem. Aldrig. Lova mig det.

Din kropp har yttrandefrihet – använd den friheten bara med någon som har ett behov av att lyssna.

Släpp in en, tio eller två hundra. Men släpp inte in någon som du inte önskar. Försvara din kropp.

När du inte vill. Se varje oönskad smekning som en mikroskopisk våldtäkt, varje stulen kyss som en krigsförklaring.

När du inte vill. Är dina ben en gränspostering, dina senor är taggtrådar och varje por en soldat.

När du inte vill. Säg nej. Nej, nej, nej! Hur många gånger du vill. Du behöver inte ha en ursäkt och det är inte sant att dina nej förbrukas och tar slut. De är inte en hushållskassa. Och de är inte förhandlingsbara.

Nej är din frihets sista utpost. Försvara den.

Men när du vill. Finns det bakom dina hopbitna tänder en armé av kyssar. Ställ den i kärlekens tjänst! I den som varar ett liv, ett år, en sommar eller bara några andetag.

När du vill. Är din kropp ett land i en värld med andra länder. Utforska dem utan rädsla. Utan fördomar. Korsa hav, upptäck länder, landstig på kontinenter och öppna kanaler – inte för varor utan för känslor. Lyssna på din kropp, det är din kompass.

När du vill. Res med vit flagg! Det handlar inte om att erövra, utan om att kapitulera tillsammans.

En sak till, min älskade dotter: Ta för guds skull inte din frihet för given! För att skörda frihet, måste man odla blod, tårar och kamp.

Det finns miljoner kvinnor som har kämpat och kämpar för sin och din frihet. Anonyma hjältinnor som måste stå ut med att bli bespottade av andra kvinnor som missbrukar ett arv de inte tjänat ihop själva!

Vänd dem aldrig ryggen! Ge dem en hand!

 

Men det har gått en liten tid nu. Och det där jävliga kan stå och knacka på bäst det vill, jag skulle ändå inte öppna dörren igen.

 

topp tio 23.02 en tisdagkväll utan inbördes ordning

 

1. Jag orkade ta en promenad hem från jobbet

2. Jag har julmust i kylen

3. Jag fick mysa in mig i hans nacke förut

4. Malin kommer till mitt jobb imorgon

5. Det är onsdag imorgon, halva veckan gjord och jag slutar halv två

6. Imorgon har jag äntligen tid att städa, träna och fundera

7. På lördag ska jag få åka tåg och sen umgås med alla mina systrar

8. På lördag får jag kramas med mamma och pappa

9. Julklappsbestyren börjar klarna

10. Att jag nu ska få krypa ner under täcket och lyssna på Aschberg

 

minus tio 23.10 en tisdagkväll

 

1. Jag började städa förut men orkade inte göra klart

2. Långt kvar till den 23 och därmed väldigt för långt kvar till lön

3. Jag borde ha diskat

4. Jag hade behövt/velat gå på spinning

5. klockan är för mycket

6. Hade velat ha en lång kram

7. Kallt som fan i min lägenhet

8. Att jag inte har en liten katt som ligger och spinner på min mage

9. För lite tid

10. att jag inte orkar duscha nu och därmed kommer behöva gå upp en kvart tidigare

 

 

 

 

och när man når till den punkten att man lovar sig själv att aldrig mer röka en cigg, att varje dag börja dagen med en kopp varmt vatten med citron, att äta frukt en gång om dagen minst, att alltid komma i säng innan tolv osv, ja då kan jag säga att det gått långt i sjukdomsförloppet.

Ikväll har jag hostat sönder min hals och har så ont i min mage va. Jag har glömt hur det är att vara frisk. Min enda önskan är att få vakna utan hostanfall imorgon. Okej om jag fortfarande är sjuk, men låt mig slippa hosta var 30 sekund så att jag spyr. Orkar verkligen inte. Min kropp är så trött på att hosta. Det känns förjävligt. Ett liv pågår utanför mitt fönster men jag måste ligga inne i min säng. Jag äter makaroner från kastrullen (hatar makaroner), äter glass ur paketet och suger i mig chokladsås från tuben. Alltså låt mig få bli jag igen. Vidrigheten i det här. Jag ska värdesätta varenda frisk dag efter det här. (och jag vet att jag är dramatisk, blir sjuk typ en gång om året, känner alltid såhär och tur är väl att man glömmer bort hur det känns mellan gångerna). Men åh jag blir så jävla arg att jag inte kan göra nått för att det ska bli bättre. Är så deppad.

Nu ska jag försöka sova o lyssna på alex o sigge. Snälla låt mig somna mellan hostattackerna.